Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1853, sida 1

säga er, alt ni misstog er, emedan jag förut måste rädda den stackars Alrik. Det är nu skedt, och jag har icke längre skäl att behålla hans namn. Med dessa ord afkastade mannen kappan, i hvilken han hittills varit insvept. Det var Jörringer, som stod framför marsken. — Men hvem djesvulen är du då? frågade Ludvig Albertsen. Din röst är mig bekant, och vi hafva likväl aldrig förr stått ansigte mot ansigte med hvarandra. — Jo, en gång. — När? — Åck, ers nåd! svarade Jörringer med ett lugnt leende, det var i går afton, då vi slogos med hvarandra. — Huru? ropade marsken, i högsta grad öfverraskad. Var det du, som mötte mig i Alriks ställe ? — Ja, riddare! det blef min lott att kämpa mot en så modig och ädel hjelte. Marsken teg några ögonblick, under hvilka han sökte hemta sig från den förundran, hvari Jörringers ord försatt honom. — Du slogs som en rask karl, utbrast han en stund derefter. Säg mig derför ditt namn, så att jag får veta hvem det var, som skonade mig, då mitt lif var i dina händer. — Mitt namn är Jörgen Ringer, men i dagligt tal kalla de mig också Jörringer, svarade sjömannen. — Du är väl adelsman ? — Ack nej, stränge herro! jag är blott en ringa fiskare och sköter mina nät ute på sjön. — Och vore du än född af den uslaste träl, sade marsken, rörd af detta uppriktiga och rättframma språk, så förtjenar du dock den häste riddares tycka. Se der, Jörringer! tag detta minne af mig, och när du om vinterqvällarna sitter vid spisen och berättar för de on