Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1853, sida 1

undantag af den slygel, hvari riddaren uppehöll sig, ty der hade Jörringer tillspärrat alla dörrar. Emellertid gjorde den tilltagande hettan och röken, som uppfyllde rummen, det snart omöjligt för sienderne att fortsätta sina efterspaningar. Den ene efter den andre återvände, men ingen hade sett till riddaren eller Christine. Plötsligt hördes ett högt rop uppifrån byggnaden, i den rigtning, der Alrik försvunnit. En af lansknektarne stack sitt bufvud ut ur fönstret och ropade: — Jag har honom! riddaren är fången. Hundrade röster upprepade detta rop, eller besvarade det med ett ihållande jubel. Straxt derefter såg man lansknekten svärtad af rök och med förbrända kläder, komma ut på trappan. Han förde med sig fången, som var höljd i en vid kappa och bar en hjelm på hufvudet, samt framställde honom för marsk Ludvig. — Här för jag till er riddar Alrik, stränge herre! utbrast han triumferande; jag har vågat lifvet för att förtjena min belöning, och ändå stod det hårdt innan jag blef herre öfver honom. — Godt! svarade marsken. När vi återkomma till lägret, så kan du hemta silfret i mitt tält. Fången hade emellertid stannat med upplyftadt hufvud, lugn och oförsärad, liksom om allt hvad som här föregick icke alls rörde honom. — Ja så, du är Alrik? sade marsken med ett försmädligt leende. Noa brinner den facklan klart, som vi tändt deruppe, men jag kan ändå inte rigtigt se ditt ansigte för hjelmens skull. — Jag får väl vara Alrik då, svarade riddaren kallblodigt, eftersom det knappt finns någon af er, som vill bestrida mig den äran. — Det är längesedan vi två sist sågo hvarandra, sortsor marsken.