Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1853, sida 1

Einer Trane. Medeltidsberättelse, från Danskan. (ötvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 243.) — Om du någonsin tänker på att blifva frisk igen, sade Jörringer, sedan han bundit Ubbes skärp omkring hans hufvud, för att stanna blodet, som beständigt rann ur såret, så måste vi laga så att vi komma bort härifrån. Snart störtar taket ned öfver våra hufvuden. . — Ja, men jag kan ju inte röra mig ifrån stället sade Ubbe klagande. — Ah, det finns nog råd för det, sade sjömannen, lyftade Ubbe upp i sina armar och bar honom igenom korridoren öfver till motsatta flygeln, som elden ännu icke berört. Marsk Ludvig Albertsen och Heine Jenicke stodo nere på slottsgården och betraktade med synnerlig tillfredsställelse lågornas mäktiga sramsteg. Elden hade varit dem en verksammare bundsförvandt, än alla de värfvade lansknektarne tillsammantagne. Genast ester det att de af riddarens solk, hvilka icke sökt sin räddning i en hastig flykt, blifvit besegrade, samlade marsken sitt folk och utlofvade en belöning af tjugo mark silfver till den, som förde till honom Alrik och Christine. Legoknektarne rusade in i den brinnande borgen och genomsökte alla rummen. Deras skrik och jubelrop blandade sig med lågornas sprakande. Hvarje vrå i slottet genomsöktes, endast med 7