Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1853, sida 1

då er väg, väpnar Tolling! och kom ihåg denna stund. Ty det svär jag vid min himmelska salighet, alt så länge jag och de mina lefva, så lemna vi er inte ur sigte. — Följ ni nu med mig, Christine! jag har någonting att säga er. Totting ilade ut genom dörren så sort som en afskjuten pil, och sprang ned åt korridoren, som redan började syllas af rök. — Jörringer gick in uti en sidoslygel med Christine. — Tag denna nyckel! sade han med ett vemodigt leende. I tornet satt nyss en fånge. — Påminn mig inte derom, svarade Christine. För Gud har jag klagat öfver ditt grymma och hårda sinne, eftersom du kunde förstöra min lycka här på jorden. — Han sitter der ännu, sade Jörringer. — Han är ju mördad, hviskade Christine klagande, under det att tårarna runno utför hennes kinder. Ack, Jörgen, hvad ondt har väl jag stackars flicka gjort dig att du hatar mig så? — Jag — hatar! upprepade Jörringer förundrad. Ni har inte rätt förstått mig, Christine; jag har ju tvertom älskat er i all min dar, lika högt som jag älskat min moder. — O Gud! om jag endast vore en riddare, mäktig och ansedd, men jag är en ringa och fattig man. — Tag nyckeln — förstår ni mig då inte? Gå upp i tornet och öppna. — För hvem då? — För honom, som är lyckligare än jag. — 0, kära, goda Jörgen! utropade Christine, undei det att hennes väta ögon strålade af hopp. Ulrik lefver således? Du har inte dödat honom, så som Alrik ville ? Tror ni att jag ville göra något ondt åt den, son ni har kär? sade Jörringer. Ack nej, lilla Christine dertill har jag förlänge vakat öfver er lycka. Låt nu honom göra det hädanefter. Ni känner vägen ifrär