Husbyborg i Gesle, Westerås, Enköping, någorstades i Roslagen och Grisslehamn. Sic stamus in stercore 2Zså har man ju kolera öfver öronen: Är det då rätt och billigt att Upsala-borgarena skola varda utarmade genom studenternes excluderande nägon enda vecka under en dyrbar höst termin, som ändå är så kort? Det är himmelsskriande och allt för oakademiskt. Men hvarför envisas man då med larosåtets fasttjudrande i en småstad, som skulle alldeles gå under, om en epidemi behagade derstädes utbryta och rasa under åratal kontinuerligt, såsom händelsen mångengång är i det inre Rysslands städer. Till upplagsort för spannemål och rotfrukter lämpar sig merabemälte Fyrisstad drägligen nog, men för uppdrisvande af andlig kultur och verksamhet är den alls icke passelig; ty till dylik hög odling erfordras utom theoretisk klokskap, som kan usur böcker hjelpligen inhemtas, en liflig beröring med det mångbildande praktiska lifvet, hvilken är åtkomlig endast i hufvudstaden. Dessutom, för att något afseende ändtligen måtte fästas vid unga studerandes umgängslif, vore ju visligen tillställdt, om belefvenheten efterträdde grofheterne, blygsamheten anspråkens kråmningar, och salonglifvet aflöste källaratmosferen. För öfrigt är allt i Stockholm mera agreabelt, lefnadskostnaden billig, och battre sörjdt för unga personers vård, synnerligast under kolera-år, än i nuvarande universitetsstaden, der intet egentligt sjukhus ens förefinnes till studentens inhysande under sjukdomsdagarne. Jemför hvad Upps. Tidn. i begynnelsen af året häröfver klandrande utlät sig. Besagde ekonomi-tidning framkastade nyligen uti ett af Sept.-numren det påståendet, att sedan staden blef spärrad skulle dess handel och rörelse på ett alldeles ovanligt vis hafva vunnit sorkosran. Älltså: hålles spärrning derstädes vid makt i åratal kontinuerligt, och inslappes ingen enda resande, han må anlända från N., S., Ö. eller W., så skall Upsala dymedelst varda den mest florerande lilla handelsstad i vår Nord. Låt dertill spärrning i vetenskapligt hänseende fortfara, på det att snillen sådane som ÖOdman och Berzelius, måtte varda hämmade i deras fria andeslygt, så skall medelmåttornas blomningstid på ett alldeles supraluxuöst sätt inträda, under en nyare skepnad, hvilkens skaplynne är för samtiden lika så ökänd som urbanitet (om popularitet törs ingen ens ha aning) och fördomsfrihet hos nutidens lärde, om de med mikroskopiska försök månde ens aldrig så litet annalkningsvis kunna någorstädes liksom fångas i flygten. Att oväld och rättskänsla blifva under andlig spärrningstid (den fortgår evigt i småstads-universiteter) alldeles förtrampade, derom vittna Upsala Professorers på then tiden beteende mot Ö och B. Kändt är, att den förre, ehuru phil. candidat, icke blef ansedd passelig värdig borde det nog kallats) atf ernå magister-steget uppför en parnass af trä. Stor heder för honom, och en evinnerlig nesa för de lärde män, som då för tiden skapade magistrar! Den sednare (B) hade svårighet nog att blifva admitterad för insigters skulli chemi af professor Chemix på then tiden Jan Afzelius. Hvilkendera af de två ifråga, examinanden eller examinatorn var behäftad med underhaltig insigt i vetenskapen? Upsala svarar: det var Berzelius. Men hvem var den kunnige då? Hela den af vetenskapens ljus belysta verlden känner icke till Afzelius — men väl Berzelius, Humboldts vän. Hade universitetet vid then tiden haft sina Janar och stenar i hufvudstaden, skulle den odödlige Berzelius kunnat ådagalagga, att rakknif icke behöss för operationen att ituskara en brynsten (Liv. ljb. rom.hist.. Den srejdade omförmålte håsdatecknaren högg visst i sten, då han trodde på skrock, och den lille qvicke (i hvarjehanda utom sin vetenskap) chemistens rakknif är att förlikna med Upsala stads nuvarande barberares knifvar, de der äro ämnade blott till elevernes experimenter på bondhakor (dock utan betalning), men hvilka instrumenter mången gång, i misstag naturligtvis, komma att förirra sig på en students, en e. o. professors haka; ty ordinarie professorer i en småstad äro allt för mycket förnäma till att underkasta sig en vanlig plebisk intvålningskur. Nå, nå — de varda nog tilltvålade utifrån, när folk derstades få tid att tänka på dem. — WAA OO RRENO Tarnvägefråman