Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1853, sida 1

———— — — — ——— —— —— — —— — — De sprakande lågorna, hvilka utanför slickade muren, upplyste hvarje vrå af rummet, en mörkröd blodström betäckte golfvet, de trenne Tyskarne lågo döda på samma ställe der de fallit; deras förvridna anletsdrag, med den gråhvita färg, som döden utbredt öfver dem, antogo vid lågornas sken ett fasaväckande uttryck. Borta vid fönstret hördes ett svagt pustande, Jörringer gick närmare och såg en menniska, likblek i ansigtet, och med den sönderhuggna rustningen, öfverhöljd af blodlefrar, bönfallande utsträcka sin ena hand emot honom, under det han med den andra krampaktigt sökte resa sig upp. Det var Ubbe Friser. — Kom och hjelp mig, lille Jörringer! bad han sagta. Jag ville ogerna ligga här och blifva stekt, så länge det ännu finns en gnista lif i mig. — Stackars Ubbe! sade Jörringer godmodigt, i det han ilade Tysken till hjelp. Huru står det till med a Lät mig förbinda dina sår, innan vi gå härirån. — Ah! din hund, du satans Jörringer! mumlade Frisaren, i det han nästan medvetslös sjönk i sjömannens starka armar. Jag skall låta rifva ihjäl dig af hungriga vargar, när jag blir frisk igen — o Gud! — hvarför slog du inte hellre ihjäl mig, än att låta mig pinas så här? — Huru kan du nu tala så, sade Jörringer, hvem skulle jag sedan haft att slåss med, sedan jag slagit ihjäl min tappre vän? Men hvarför sprang du inte bort, lille Ubbe? tillade han leende. — Du satans Jörringer, hviskade Ubbe, du upprepar ju mina egna ord, den gången, då jag hade dig fast i kojan nere vid bron! Vänta du bara tills jag blir frisk igen! (Forts.)