Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1853, sida 1

tornet ned till stranden. För Ulrik von der Bigel dit ned och stig med honom i slupen, som ligger segelklar och väntar på er. — Men hvarför följer du inte sjelf med oss, Jörgen ? frågade Christine, rörd af det sorgsna uttrycket i sjömannens röst och utseende. — Jag går dit mitt öde befaller, svarade Jörgen. Farväl lilla Christine! Låt mig till afsked kyssa er hand, och när ni engång kommer till de omständigheter och det välstånd, hvartill Vär Herre bestämde er, så tänk ibland på mina gamla föräldrar, som bo nere i skogen. — Tänk också litet på mig, tillade han sagta och blygt, i det han nedslog sina blickar emot golfvet. Nu ville Jörringer gå, men Christine kastade gråtande sina armar om hans hals och kysste honom. Tårarna strömmade utför Jörringers kinder, då han med långa och hastiga steg lemnade rummet. Emellertid tilltog branden med obeskriflig hastighet; i de öfre våningarna voro alla rummen uppfyllda af en tjock och Gväfvande rök. Utanför förvandlade lågorna morgonrodnan tin den klaiaste dag. Tornet, hvarifrån elden först uppkommit, började vackla med ett ihåligt knakande. Omgifvet af lågorna på alla sidor, stod det som en ofantlig eldpe!are upp emot den mörkblå himmelen. Nere på garden larmade Tyskarne. Striden med de rusige soldaterne hade varat helt kort, och utföll naturligtvis till fiendens fördel. Förstöringen var fullkomlig, man behöfde icke längre påskynda den. Marskens krigare stodo i orklösa grupper och betraktade eldens framsteg, samt ledsagade hvarje instörtande del af den gamla byggnaden med jubelrop. För att komma ned på gården måste Jörringer gå igenom Alriks yttre rum, der han nyss förut kämpat med de fyra lansknektarne. i det han inträdde, kastade han sina blickar Öfver rummet och ryste då han såg sill eget verk.