Nättegångsoch Polissaker. Förre kronoarbetskarlen Alexander Larsson, hvilken af poliskammaren för någon tid sedan, efter undergången bestraffning för stöld och i saknad af laga försvar blifvit dömd till allmänt arbete, men deri efter underdånige besvär hos Kongl. Maj:t i så måtto erhållit ändring, att han fått en månads tid att på fri fot söka hereda sig laga försvar, hade icke bättre begagnat sig af den kongl. nåden, än att han redan i går, efter några dagars vistande på fri fot, stod inför poliskammarens skrankor, tilltalad för olosligt tillgrepy af en portemonnaie, innehållande 8 rdr 36 sk. rgs, från murare-gesällen F. Högström. Vid detta tillgrepp lärer så ha tillgått, att sedan en stensprängare Syensson för Larsson omtalat att han hade penningar att fordra för verkställdt arbete af byggmästaren Nyberg, hvilka penningar han skulle gå att uppbära, hade Larsson erbjudit Svensson att vara honom följaktig, hvarsör båda besökt Nyberg, som hänvisat Svensson till Högström, att af denne erhålla liqvid. Högström hade ock genast ur sin portemonnaie, hvilken han haft förvarad i fickan på ett par byxor, som legat i hans rum, upptagit en 2 rdr bko-sedel, den han lemnat till Svensson, hvarefter han åter nedstoppat portemonaien i byxsickan samt aflägsnat sig in ät rummet, för att anteckna utbetalningen. Emellertid hade Larsson hastigt försvunnit, utan att likväl detta då väckt någon synnerlig uppmärksamhet. Afven Svensson hade slutligen gått sin väg. Först längre fram på dagen saknade Högström sin portemonnaie och, erinrande sig Larssons hastiga aflägsnande, drog han genast misstankar på denne, att hafva föröfvat tillgreppet. Sedan Svensson och Larsson åter sammanträffat, hade den förre velat bjuda på bränvin, hvilket Larsson afböjdt under yttrande, att han numera sjelf, sedan han fått penningar, kommit i tillfälle att vara wohlthäter. De hade då följts åt in på en krog, der Larsson reqvirerat 4 supar och ett lika antal cigarrer, efter hvars förtäring han för liqvids uppgörande upptagit en vacker portemonnaie med åtskilliga sedlar och silfverslantar, men Svensson hade, oaktadt han haft sig bekant att Larsson dagen förut varit alldeles pank på penningar, likväl icke misstänkt någon oärlig åtkomst af portemonnaien. Vidare hade de derifrån begifvit sig till en annan krog, der Svensson i sin ordning bjudit på bränvin, hvilket ganska rigtigt blifvit förtärdt, hvarefter Larsson, medan Svensson ännu stått inbegripen i samtal med andre kroggäster, helt obemärkt smugit sig bort. Innan Svensson observerat Larssons afvikande och då han, färdig att gå sin väg, skulle betala förfriskningen, fann han till sin förvåning att den 3 rdr sedel han nyss förut fått emottaga af Högström var borta. Han misstänkte genast Larsson, som varit i hans sällskap hela tiden, för tillgreppet deraf, hyari han ännu mer styrktes, sedan han äfven blifvit varse att denne aflägsnat sig, utan att derom underrätta Svensson. Larsson förnekade helt och hållet tillgreppen och förklarade, i afseende på hans hastiga aflägsnande från Högströms bostad, att sedan han sett att Svensson fått sin liqvid, hade han icke vidare der att göra och att han dessutom icke ville synas ute i så dåligt sällskap som Svenssons. Atskillige vittnen hördes, men då deras berättelser icke innefattade tillräckligt bindande skäl mot Larsson, blef undersökningen, för flera vittnens inkallande, utställd till annan dag; och skulle Larsson emellertid förvaras i stadshäktet. För någon tid sedan omnämndes att sedan urfabrikören Malmsjö anmält det han under förliden Larsmesse marknad genom stöld förlorat en pendyl, hade på förekommen anledning visitation blifvit anställd uti bonden Severin Lerbergs i Hassungared af Lindome socken bostad, hvarest den stulna pendylen påträffats, förstucken bland en hop skräp å en vind, i tydlig afsigt att hållas dold. Undersökning härom förehades hos poliskammaren sistl. fredag. Lerberg, som härvid iakttog personlig inställelse, sökte i ett långt skriftligt anförande så godt han förmådde reda sig ur den iräkade klamman; och uppgaf han om åtkomsten, att någon tid efter Larsmesse marknad hade en för tjufaktighet känd qvinsperson, Anna Svensdotter från Anderstorps by, derstädes till honom utbjudit ifrågavarande pendyl, och, änskönt han varit öfvertygad derom att hon icke på ärligt sätt åtkommit densamma, hade han, hvars tanke alldrig varit att köpa den, likväl mottagit den, emedan han befarade, att hon möjligen i annat fall kunde på något sätt förstöra uret, om tillgreppet skulle blifva upptäckt, vidare föregaf han att han vid pendylens emottagande gifvit henne några riksdaler på hand, med löfte om mera framdeles, hvilket löfte han helt naivt erkände sig alldrig haft för afsigt att uppfylla; dock, tillägger han härvid, begick han i sin enfald den oförsigtigheten att, vid afslutandet af detta högst egna köp, icke hafva försett sig med opartiskevittnen, men hoppas att, enär Anna Svensdotter vore allmänt illa känd, ingen skulle betvifla hans sanningsenliga uppgifter. — (Ah nej! det vore ju högst enfaldigt, synnerligast som dessa betydligt vunno i trovärdighet af hans mundtliga förklaring, hvilken just jemt hängde ihop, ungefär såsom vler och långhalm). Dessutom hade Lerberg beslutat att, så snart han hunnit upptäcka ägaren till pendylen, ställa Anna Svensdotter till ansvar och relogörelse för åtkomsten till densamma; men att han beklagligen blifvit förekommen i detta sitt ärliga uppsåt genom den alltför tidigt anställda esterspaningen af härvarande polisbetjening och derpå följda upptäckt. Hemställande slutligen Lerberg om icke detta mål borle hänskjutas till Fjäre häradsrätt, på det han må lätare komma i tillfälle att bevisa sin oskuld. Sedan poliskammaren, med anledning af sistnämnde ramställning, gjort Lerberg uppmärksam på, att tilltreppet föröfvats här i staden och således måste blifa föremål för undersökning vid domstol härstädes, nhöll Lerberg om vittnesförhör med en hop i hans remort boende Personer; men Som dessa nu icke voo inkallade, uppsköts ransakningen till annan dag, ch Lerberg fick emelierua vistas på fri fot. I slutet af sommaren hitkom hemmansägaran I...