Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1853, sida 1

———————.pagq k—7 — Tyskarne stötte upp dörren och inträdde i rummet. I samma ögonblick slog Jörringer upp ögonen. Då han såg de syra männen inträda och hörde klangen af deras vapen, anade han genast hvad som sörestod; han slog dörren till Alriks rum i lås och sprang derpå modig till väggen, der ett bredt och gammalmodigt slagsvärd hängde. Väpnad med detta ställde han sig midtför dörren och srågade Tyskarne hvad de ville. — För san! ropade den ena. Karlen har vaknat. — Nå, så mycket bättre. — Jag hör på rösten att det är du, Ubbe! utbrast Jörringer. Men, min själ, har jag inte alltid ansett dig att vara alltför god karl, att som en mördare smyga dig på folk i mörkret. — Jörringer! ropade lansknekten med ett uttryck af så innerlig glädje, som om det varit hans bästa vän, han träffat. Råkas vi således åter här. Nå, ändtligen kunna vi då komma att uppgöra räkningen med hvarandra. Herre Gud! hyad jag har längtat derefter! Kära Jörringer! nu skall du genast få nog. Under dessa ord drog lansknekten sitt svärd och rusade in på Jörringer. Denne trädde ett steg tillbaka och parerade slaget, i detsamma som han lade hela sin kraft i ett dylikt, som bedöfvade Ubbe, så att han sjönk på knä. Emellertid hade de två andre motståndarne omringat Jörringer och närmade sig honom hvar ifrån sitt håll. Den tredje stannade deremot vid dörren, lade en pil på sitt armborst och sigtade noga på kämpens obetäckta hufvud. Så snart Jörringer skaffat sig luft för Ubbe, kastade han en blick omkring i rummet, för att öfverskåda sina motståndare. Med tillhjelp af det osäkra månskenet såg han Tyskens armborst rigtadt emot sig, fattade uti stolen, hvarpå han nyss suttit, och slungade