Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1853, sida 1

bittraste siende, så toge jag dig om halsen och kysste dig för det arbete, som du här gjort. Men först vill jag slå ihjäl dig, som jag lofvat. Kom nu! jag har redan återfått mina krafter. Efter denna utmaning följde en strid, mera vild, häftig och förbittrad än förut. Jörringer hade tagit den fallne Tyskens svärd; han fattade det med båda händerna, och hans slag föllo hastiga och blixtsnabba efter hvarandra på Ubbe. Men Tysken förblefstående fast och orubblig, med rullande ögon, bleka, sammanbitna läppar, och återbetalte hvartenda af sjömannens hugg. Ingendera af dem sade ett enda ord. Man hörde blott svärdens klang emot rustningarna; en svag suck, ett ihåligt stönande var det enda, som förrådde när en af dem blifvit träffad. Småningom spridde sig ett rödaktigt ljus i rummet och undanträngde månskenet. Jörringer märkte detta midt under striden. Det kunde omöjligen vara morgonrodnan, som visade sig igenom rutan, eftersom natten nyss inbrutit. Skenet fortfor att tilltaga med en lågande glans; rummet upplystes slutligen helt och hållet deraf; man urskiljde de på golfvet liggande sårades eller döendes förvridna anletsdrag — hvarje föremål blef synligt. Nere på gården uppstod samtidigt ett ständigt tilltagande larm, som på en gång öfvergick till jubelrop. — Slottet brinner! ropade Jörringer och rigtade tvenne nya hugg mot sin motståndare. Det första krossade Ubbes stålhufva, vid det följande stupade denne sjelf omkull, uppgaf en djup och klagande suck och färgade golfvet med en mörk blodström. . Så snart Jörringer såg honom falla, störtade han till Alriks sängkammardörr, som han hittills så hjeltemodigt försvarat; han öppnade den, men fann rummet tomt. Riddaren var försvunnen. (Forts.)