Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1853, sida 1

—————— — — — —— ARÄNpn den med så förfärlig kraft emot skytten, att denne med ett qväfdt rop sjönk till golfvet. I ögonblicket angreps Jörringer af de tvenne öfrige, hvilka på en gång, liksom på ett gifvet tecken, rusade emot honom. Den ene hade med båda händerna fattat om skaftet på sin spikklubba, svängde den öfver hufvudet och rigtade ett så dödande slag emot Jörringer, att det väldiga svärdet, hvarmed han sökte skydda sig, sprang af nere vid fästet. Men ännu under det Tysken stod framlutad efter slaget, Sprang Jörringer in på honom och gaf honom med fästet, som han höll i handen, ett slag midt i ansigtet. Tysken utstötte ett genomträngande rop af smärta, hans armar sjönko ned, han vacklade, holl händerna för ansigtet och tumlade omkull. — Och nu till oss båda! skrek Jörringer, i det han rusade på den tredje och kastade sina armar omkring honom. Herren vare din syndiga själ nådig, ty nu tror jag, att du är dödens barn. Dessa ord voro knappt uttalade, förrän han med vildt och ursinnigt skrik lyfte Tysken i sina armar och kastade honom emot muren med en sådan oemotståndlig kraft, att den olycklige blef liggande på stället der han föll, skälfvande af de sista krampryckningarna. Jörringer liknade i detta ögonblick icke längre sig sjelf, fradga betäckte hans läppar, hans flammande ögon voro omgifna af en mörkröd rand. Blodet flöt ned öfver den fårade pannan, alla muskler i ansigtet voro till det yttersta spända. Medan han stod der och med darrande hand aftorkade blodet, hörde han ett ljud bakom sig, och då han vände hufvudet, såg han den ene at de fallne resa sig upp och fatta i svärdet, som fallit ifrån honom. Det var Ubbe. — Det var bra gjort, din satans Jörringer! ropade Frisaren, öfvermåttan bra. För fan! vore du inte min