ogerna någon annan ondt, om det beror på mig sjelf återtag således din dolk, och derborta ligger ditt svärd. — Gud vare med dig, marsk Albertsen. Jag tror att vår strid är slut nu. Med dessa ord upptog Jörringer fästet af sin sönderslagna sabel från jorden, vinkade åt de tvenne soldaterne, hvilka åtföljt honom, samt återvände till slottet. Från den nedfällda vindbryggan strömmade krigarne ut emot honom, och blyg och motsträfvig måste han finna sig uti, att folket lyfte honom på sina axlar och buro honom under jubel och glädjerop in i borgen. Men marsken återvände tyst och nedslagen till sitt tält i lägret. (Forts.)