Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1853, sida 1

märkte hans afsigt och sökte att hindra den, fattade honom i armen; men stöten var redan gjord, och marsken drog honom med sig i sitt fall. Båda kämparne blefvo nu liggande några minuter på jorden, bröst emot bröst och flämtande efter anden; Jörgen hindrad i sina rörelser af den tunga rustningen och motståndaren ännu döfvad af slaget. Sjömannens ena hand höll fast marskens arm liksom i ett skrufstäd, under det han sökte frånrycka honom dolken. Ludvig Albertsen kände att allt berodde på detta ögonblick; hans läppar fradgades, hans ögon tycktes vilja tränga ut ur sina hålor, under hvilka syntes en blodig rand. Med en häftig ansträngning lyckades det honom slutligen att stöta Jörringer tillbaka, i det han också släppte dolken. Han steg upp och såg sin motståndares blod rinna ut på sidan af rustningen. — Du blöder! ropade han jublande. Jag tror knappt att du får ditt fädernesland hämnadt, ty redan i natt skola himlens fåglar mätta sig af ditt lik. Innan han ännu uttalat dessa sista ord, samlade han hela sin kraft till ett nytt utfall emot Jörringer. Men denne emottog slaget med upplystad sköld, så att svärdet oskadligt gled långs ned at knappen. — I samma ögonblick nedböjde han sitt hufvud och störtade med ett enda språng in på marsken. Han vred svärdet ur hans hand och bortslungade det, fattade honom derpå i brynjans halskrage, i det han sökte efter en öppning i rustningen, hvarigenom han kunde stöta dolken. Ett allmänt rop ljöd öfver slätten, men ifrån Danskarnes sida var det jubelrop, ty Jörringer hade afväpnat marsken och satt sin fot på hans bröst. — Se nu, gamle man! sade han, gifver Gud ditt lif i min hand, och om jag ville, så tror jag knappt att det blefve mig, som himlens fåglar i natt komme att äta af; men jag är en fredlig menniska och gör