Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

Christine hade varit närvarande under dessa förbandlingar. Hon satt på en stol vid Alriks hufvudgärd och lyssnade med spänd uppmärksamhet på allt. Saken angick ju henne mera än de öfrige. Då hon märkte de djupa fåror, som lade sig på Alriks panna vid krigarnes tystnad, reste hon sig upp ifrån stolen och sade: . — Den vill jag kyssa på mun och på hand, som återkommer med seger ifrån striden, och tycker ni att denna belöning är för ringa, så vill jag hänga min guldkedja omkring hans hals och gifva honom mina örringar dessutom. Medan hon ännu talade uppstod ett larm ibland männerne; en högrest man, väpnad med kyrass och stormhatt, trängde Sig fråm till Christine och sade: — Hell er, Christine lilla! behåll ni sjelf er kedja och edra smycken; men den första lönen ni erbjöd, den skall jag med Guds hjelp förtjena, eftersom ingen af de tappre männen här i kretsen kommit mig i förg. Det var Jörringer, som talade. Hans kinder glödde, hans ögon blixtrade, under det han blygsamt stod framför henne, och allas blickar hvilade på honom. — Du Jörgen! utbrast Christine i hög grad öfverraskad. Du som eljest plägar vara — så fredlig af dig?