Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1853, sida 1

— Ni sår dock inte aldeles misstro mig, sade sjömannen vänligt, estersom det var en stor man, som lärde mig hvad jag kan af vapenyrket. Det var er egen sader, Christine lilla! Alrik tycktes sätta mera förtroende till Jörringer än Christine gjorde; han räckte honom handen och vinkade derpå till de öfrige, att de skulle lemna rummet. Då alla männerne voro utgångna, vände sig Alrik till Jörgen och frågade: — Har du förhört syndaren, Jörgen? — Ja, det är gjordt, som ni, befallte, men han fortfar enständigt att neka till allt. — Han är Tysk? — Ja! — Hans namn? — Ulrik von der Bägel! svarade Jörgen tvekande. Christine uppgaf ett rop. — Hvad fattas dig, Christine? frågade Alrik förundrad. Känner du Ulrik von der Bägel? — Om jag känner honom! återtog hon med ett uttryck af smärta och deltagande, som skulle invigt en bättre menniskokännare än riddaren i allt. Ja, — det vill säga, jag har träffat honom nere på Barritskov. — Hvad vill ni göra med denne man? frågade Jörringer. . — Jag har ju redan sågl dig det, svarade Alrih dystert; du skall afhugga hans hufvud, honom sjelf till straff och likasinnade till varnagel. Christine lemnade rummet. Då Jörringer kom ut, fattade Christine honom i armen och hviskade, likblek och darrande: — Du skall inte fullborda denna dom; ty riddar Ulrik är oskyldig. — Det tror likväl Alrik inte, svarade Jörringer lugnt. — Men jag tror det, fortfor Christine lifligt. Jag vet att han aldrig ens tänkt på att begå detta lönmord.