Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1853, sida 1

välja sitt mål med större säkerhet, och dessutom utkasta stenarne ifrån en större höjd än Tyskarne. Då marsken fick veta, att Christine funnit en tillflyktsort hos hans gamle fiende på Palsgård, skickade han bud till Alrik och begärde, i egenskap af öfverherre, att flyktingen måtte utlemnas, såsom medbrottslig i den unge riddarens mord. Alrik lät gäckande svara, att Christine Juul kommit såsom gäst till hans slott, och att marsken väl ifrån fordna dagar borde kunna minnas, att han, Alrik, endast plägade taga, men icke gifva. Detta sista yttrande hade afseende på slaget på Rönneberget vid Skanderborg, der Alrik i ett envig beröfvat Ludvig Albertsen det högra örat. Marsken skar tänderna af raseri, då han hörde detta svar, och väpnaren Totting, som nu trodde sig få tillfälle att fiska i grumligt vatten, hade verkligen icke behöft alla de häntydningar och uppfordringar, som han använde, för att ännu mer uppreta Albertsen emot riddaren på Palsgård. Redan samma timme afgick budkafle till alla legoknektarne i trakten och befallte dem att infinna sig på Barritskov, för att draga i fält med marsken. Följande dagen skickade Heine Jenicke honom tjugo lansknektar ifrån Gravensgård, och derpå drogo Marsken och Totting ned till palsgård, försedda med alla de kastoch sörstörelse-maskiner, som de kunnat öfverkomma, för att belägra och storma slottet. Utan minsta fruktan såg Alrik dem komma; hans borg var, på grund af det fredlösa tillstånd, hvari han befann sig, väl försedd med lifsmedel; bakom sina tjocka murar trottsade han alla sina sienders anfall och besvarade hvarje uppfordran att gifva sig, med hån och förakt. i j Efter flera fåfänga försök, började Marsk Ludvig sjelf att misströsta om sina planers lyckliga utgång. Dertill kom, att hans sogdar i Kolding och Veile underrättade