Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1853, sida 1

sändebud ifrån marsken. Ludvig Albertsen hade, este den sista misslyckade stormningen, ändtligen uppgisvi hoppet att kunna förödmjuka Alrik och göra sig til herre öfver borgen. Dessutom emottog han bud på bud från sina beträngda fogdar i hemmet, och beslö att söka upprättelse i ett envig, hvartill han i brefye utmanade Alrik. — Det svär jag vid Gud! ropade Alrik harmsen sedan munken uppläst marskens utmaning, att jag til denna stund ansett Ludvig Albertsen för en bättre rid dersman, än att han skulle begagna sig af min olyck-. och fordra en strid, den han förut visste att jag int förmådde bestå. Munken läste vidare: — Men då man berättat mig, att du blifvit blesse rad, så är jag nöjd dermed, att du i ditt ställe sände; en hederlig karl af ädel börd, till hvilken du sjelf hy ser förtroende, och väntar jag dig med två af mitt foll på den öppna platsen nedanför skogen, då solen i af ton upphör att skina på den högsta af Palsgårds torn spiror. Då munken läst detta, hoprullade han pergamente och återlemnade det till Alrik. Denne låg länge tys och stirrade på marsk Albertsens jernhandske, som at följdt bretvet. Ändlligen reste han sig upp på hvilo sängen och sade: — Nå, mine vänner, hvad tycker ni härom? Hven af eder vill gå i mitt ställe i afton och slåss me marsken ? Riddaren lät sin blick fara öfver hela samlingen men så stor var fruktan för Ludvig Albertsen, ocl hans mod och manhaftighet så väl bekant, att inge bland hela skaran vågade att upptaga handsken. (Forts.)