Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1853, sida 1

honom, att borgrarne och hönderne hade nya oroligheter i sinnet, och bådo honom att återvända så snart som möjligt. Hans ringa framgång ökade de belägrades djersfhet; Alrik hade till och med tvenne gånger försökt ett utfall ifrån borgen och tillfogat fienden betydlig förlust. Vid det sista blef han sårad i axeln af en pil, ehuru han redan befann sig under sina egna vallar. Förbittrade öfver detta skott, som omöjligen kunde komma ifrån Tyskarne, till följd af det stora afstånd, hvarpå han redan befann sig ifrån dem, genomsökte soldaterne småskogen långs utmed grafven, och funno en ung man, som, oaktadt hans försäkringar om sin oskuld, blef gripen och kastad i borgens fängelse. Ryktet om den olycka, som träffat Alrik, nådde snart, öfverdrifvet och vanstäldt, till belägrarens öron. Ludvig Albertsen trodde sig böra begagna tillfället, och anbefallte i största tysthet en allmän stormning på borgen följande natt; men liksom förut mötte han samma vaksamhet, samma motstånd, och måste, sedan han kämpat från midnatten till daggryningen, ändtligen draga sig tillbaka med betydlig förlust. Sådana voro förhållandena omkring Palsgård fjorton dagar efter Christines och Jörringers slyktt.. En morgon egde en ovanlig rörelse rum på slottet. I den stora riddaresalen låg Alrik på en hvilosäng, blek och utmattad af såret i axeln. Han hade samlat alla sina stridskamrater omkring sig, med undantag af dem, som hade vakthållningen på vallen. Solen sken in igenom de små rutorna i salen, dess strålar bröto sig med pittoresk effekt på männernes hjelmar och harnesk. Hvar och en lyssnade med Spänd uppmärksamhet på innehållet af en liten pergamentsrulle, som Alriks skriftefader, en Minoritermunk från Gråbrödraklostret i Horsens, uppläste för dem. Detta bref hade samma morgon ankommit med ett