Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1853, sida 1

— Hvarför sprang du inte din väg, lille Jörringer? frågade Ubbe hånande. — Åh, jag ville bara se efter om det inte snart börjar att dagas. — Kors, hvad du längtar att komma i väg! Du kommer tids nog, min gosse! alltför tidigt ändå! — Nu lägger du dig här midt emellan Asmus och mig, och om du ännu en gång försöker att springa din väg, så skall jag i morgon binda dig vid svansen på min häst, och rida i galopp öfver alla stenrösen. — Och er också, lilla fröken, fortfor han, vändande sig till Christine, er skall jag afskära begge de der små fötterna, om jag för resten talar tydligt nog! Jörringer lade sig på den anvisade platsen, och litet derefter herrskade en fullkomlig och långvarig tystnad i kojan. Dagen grydde i öster samt kastade ett svagt ljusskimmer in emellan öppningarne på dörren. Lärkorna sjöngo och upphäfde sitt enformiga skrik, i det att de kretsade öfver åstranden. De båda Tyskarne sofvo tryggt, men Jörringer vakade. Han hade upplöst snöret, som han förut begagnat såsom bälte om rocken; detta snöre kastade han, sedan han gjort en rännsnara i ena ändan, öfver Ubbes ben, så att snaran nödvändigt måste draga sig längre upp på benen och snöras tillsammans vid första försök, som lansknekten gjorde alt resa sig upp. Den andra ändan af snöret fastband han vid en af sparrarne i taket, under hvilket han låg. Derpå tog jorringer sin knif och afskar Ubbes svärdsbälte. Allt detta utfördes så försigtigt och tyst, att icke ett ljud, ingen märklig rörelse röjde honom. Då bältet var afskuret fattade Jörringer sabeln, drog den ifrån Ubbe och slängde den bort i motsatta hörnet af kojan. I samma ögonblick lade han sig med hela sin styrka öfver Asmus, Tysken upphäfde ett —