Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1853, sida 1

medvetande den tanken, att hon kort förut hånat Jör ringer och trott honom vara seg. Sjelsva Ubbe intogaf en viss medkänsla och sade: — Sätt dig ned, du satans Jörringer, så att jag få binda duken fastare om såret. För Guds skull! Du kunde ju förblöda dig, och då finge vi aldrig mers slåss med hvarandra. Med komisk ifver lindade han duken omkring der sårade handen och fortfor: — Minns jag rätt, så satt du för en stund sedan och skröt af din noggranna bekantskap med trakten. säg oss då ett ställe, der vi kunna tillbringa natten ty nu har jag inte stor lust att gå den långa vägen hem igen till slottet. — Ah ja! det kan jag lätt, svarade Jörringer. Inte långt härifrån ligger ett uthus; der är plats nog för oss alla. Men ett ord till dig ensam, Ubbe. Så sannt som du håller af din mor eller din syster, så låt inte lilla Christine vederfaras något ondt; jag har alltid ansett dig för en bra karl, för att vara Tysk; du sviker väl inte mitt förtroende? — Du kan vara lugn. Henne skall intet ondt vederfaras, svarade Ubbe; lös den der lilla frökens band, Asmus. Jag tror hon springer nog inte ifrån oss. Stig upp nu, mordbrännare! och visa oss vägen till huset, som du talade om. Eftersom jag inte får slåss, så vill jag sofva. Jörgen steg upp och skred framför de andra in i skogen. Asmus kopplade ihop hästarne och ledde dem efter sig. — Det säger jag dig, ropade Ubbe, som följde tät! efter sjömannen, att om du bara tänker på att taga ett sidospräng, så ränner jag min klinga igenom ryggen på dig. Jag vet inte om jag talar nog tydligt. Jörringer log på sitt eget tysta sätt, och fortfor at anföra tåget. (Forts.)