Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1853, sida 1

En flög åt öster, En annan ät vester, Men några slög ut i den salta sjö, Jag tro att de i der ännu. — Ah nej! svarade oförmodadt en röst bakom honom, vi ha kommit upp igen; och innan Jörring fick tid att besinna sig, grep honom en kraftig hand och kastade honom till marken. Christine upphäfde ett genomträngande rop; det hade inte gått henne bättre. — Upp nu, du helfveteshund! ropade mannen, som höll Jörringer mot jorden, tag din knif, eller hvad du har att försvara dig med, och låt oss sedan börja, der vi slutade sist. Du förtjenade väl att jag expedierade dig strax, men jag vill låta nåd gå för rätt, och nu lyster det mig att slåss. — I Guds namn, Ubbe! svarade Jörringer, gör med mig hvad ni vill, men jag är en fredlig man och slåss inte. — Du, fredlig! återtog lansknekten förundrad. Vill du på köpet göra narr af mig? Vi ha ju slagits så många gånger förut, hvarför inte då i afton också? — Ack, Ubbe! jag kan ju inte slåss med dig, eftersom min hand är till hälften afskuren af en dolk. Med dessa ord drog Jörringer sin hand, som var ombunden med en blodig duk, ut ur rocken och höll den fram för Tysken. — Ni ser att ni kan tro hvad jag säger, fortfor han; den börjar nu igen art oloda, efter det häftiga täg, hvarmed ni kastade mig till marken. — Hvar djefvulen kommer det der såret ifrån? frågade Ubbe; det har ju inte jag gifvit dig? — Åh nej! svarade Jörringer leende. Jag fick det härom natten, under det jag höll vakt vid en trädgärdsport. Ehuru Christine i detta ögonblick var betagen af den djupaste ångest, genomsor henne dock med smärtsamt