Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1853, sida 2

resan en af de öfriga matroserne yttrat ånger öfver de begångna brotten, och de sruktade att denne möjligen sedermera kunde förråda dem, hade de också kastat honom öfver bord, och slutligen hade de, då en annan yttrade glädje öfver att snart komma i land och träsla landsmän, i denna glädje trott sig se ett tecken att han ville röja dem. Emedan de visste, att han var en stor älskare af bränvin, hade de derför efter ankomsten till Berlevåg fyllt i honom så väldiga portioner att han insomnade — för alltid. För dessa missgerningar blefvo styrmannen och hans tvenne stallbröder dömde att springa gatulopp ), hvilken dom verkställdes sistl. vår. Styrmannen blef först straffad och, sedan han erhållit 200 slag, föll han död till jorden, hvarefter han bortfördes och blef sedermera begrafven. be tvenne öfrige afsvimmade under piskningen och fördes till lasarettet, för läkarebehandling. När de åter blefvo friska skulle dansen börja på nytt ock fortgå tills de utstått straffet eller dogo. Denna berättelse afviker, som läsaren ser, något ifrån hvad vi för icke längesedan berättade ifrån Hammerfest. Hvad som deruti är anfördt om användandet af knut, som lär vara aldeles afskaffadt i Ryssland, samt om misshandlingen af den döda kroppen, äro således förmodligen öfverdrifter. En Baehanalisk begrafning. En traktör, afliden i koleran, begrofs i Stockholm Tisdagen den 20 Sept. med bittills okända ceremonier. En underofficer vid ett af regementerna red framföre likvagnen, som var efterföljd af 3 å 4 täckvagnar, den sednaste af dessa inneslutande den aflidnes qvinliga tjenare. Så länge är allt bra. Men komne till kyrkogården, der. processionen satte sig i ordning, öfverraskades de deri deltagande ej litet att höra den vackra sången: Ja, sorgen den är s Ju skuggan i lifvet blåsas på valdthorn, och seende sig omkring upptäcktes trenne (säger 3) valdhornister, blåsande af alla krafter. Till skada för åhörarne måste denna s. k. sorgmusik upphöra, medan jordfästningen försiggick men knappt var denna gjord, innan den lilla orkestern började blåsa Prins Gustafs sorgmarsch, hvarjemte en sjerde person började surra omkring med en skramla, hvilket skulle föreställa salut. Under hela tiden som grafven sylldes, blåste herrarne af alla krafter omvexlande stycken och när slutligen allt var väl förrättadt och begrafningsgästerne åter skulle begisva sig till vagnarne, uppstämdes Svcearne, efter takten till hvilken sång man satte sig i marsch. Komne in i vagnarne, följdes sällskapet af de blåsande herrarne till tullen, hvarest de utförde: Fröjd i hjertan och pokaler, efter exeqverandet hvaraf de blåsande skingrade sig, hver och en af dem stoppade sitt valdthorn under rocken. Blåsningen fortsattes förmodligen sedermera i begrafningshuset; hvarest parentation höils öfver den hädangångne. Smaklixg måltid. Såsom bevis på djurisk råhet må tjena följande händelse, som nyss passerat i Häggdångers socken, ej långt från Upsala. Sedan bondesonen J. Rodling, i Torrom den 2 Sept. i ett slagsjern fångat en stor råtta, som han jemte flera liksinnade förklarade för Åett dugligt slagt, utsäste Rodling i vittnens närvaro 10 rdr bko i belöning åt den, som inom en timmas tid ville flå, koka och uppäta denna råtta. Efter ett dygns förlopp förklarade sig drängen Joh. Petter Michaclsson i samma by vara beredd att vinna belöningen och förtärde ganska riktigt råttan i flere vittnens närvaro, ehuru djuret i anseende till den knappa tiden endast hunnit blifva halskokt. Mannen befann sig väl af måltiden, hvaremot flere af dem, som åsågo den otäcka spisningen, blefvo illamående. En modig qvinna. Den 23 sistl. September på eftermiddagen kom ett litet modernt åkdon rullande på vägen ifrån Hamburg till Blankenese. Kort förr än det uppnådde sistnämnda by blefvo hästarna skygga, och ilande i galopp rusade de åstad med den lätta vagnen, utan att kusken var i stånd att hejda deras ursinniga fart. Från det inre af vagnen hörde man ångestskrik och rop om hjelp, hvilket gjorde hästarne ännu vildare. Tätt invid en farlig afgrund, som var försedd med ledstänger eller räckverk, studsade hästarne, och i samma ögonblick såg man ett ungt fruntimmer med ett djerit hopp springa ur vagnen och uti ett nu fatta uti de vilda hästarnas tyglar. Liksom fastgjorda genom ett trolleri, och bestört vid åsynen af det unga fruntrimret, i hvars själsfulla ögon dödsångsten, men också själens energie afspeglat sig, stodo dessa nyss så oregerliga djur aldeles stilla, och den djersva qvinnans föräldrar, hvilka befunno sig i vagnen, kunde utan fara stiga ur den. Från alla håll samlades nu folk, för att erbjuda sin hjelp, och i synnerhet för att föra hästarne och vagnen från den farliga afgrunden, hvarifrån de resande, liksom igenom ett underverk blifvit räddade. Och hvem var denna hjeltinna — ingen -annan än Lucile Grahn, som genom sitt mod och sin själsnärvaro räddat sitt eget och sina åldrige föräldrars lif. ) Detta straff tillgår sålunda, att brottslingen en eller flere gånger passerar förbi en rad af soldater, af hvilka hvar och en tilldelar honom ett slag af ett spö.