Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1853, sida 1

Einer Trane. Medeltidsberättelse, från Danskan. (öfvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 231.) — Hvarför gör Marsken sjelf inte af med fröken Christine? frågade Ubbe. — Han får väl låta bli det, min goda man, estersom Christine är en adelig jungfru och har mäktiga anförvandter här i landet, svarade Totting. — Godt! sade lansknekten med en nick; jag skall tänka på den saken. Låt oss nu komma i väg; det skadar väl inte att jag tager ett par kamrater med mig. Hvart hafva flyktingarne begifvit sig? — Jag förmodar att de rida förbi Helleberg qvarn, eftersom det är närmaste vägen till Palsgård. Gossen här kan gifva er besked, och om ni håller er gömd nere vid ån, så träffar ni dem säkert. Men gif noga akt på vadstället nedanför bron. Jörringer är noga bekant med vägen, och en så listig räf är det svärt att fånga. . . — Hvad djefvulen bryr jag mig derom, svarade lansknekten, under det han upptog Sitt pansar ifrån kroggolfvet och spände det på sig. Jag vill slåss med Jörringer, det är alltsammans, resten får gå huru det vill. Något sednare stego Ubbe och tvenne af hans kamrater till häst, och redo i raskt uaf utåt en genväg, som förde till Helleberg qvarn. Totting såg dem försvinna med ett förnöjdt leende.