Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1853, sida 1

inne emellan träden, att man icke kunde se en aln framför sig. . De två flyktingarne hade hittills endast vexlat några få ord med hvarandra. I detta djupa, hemlighetsfulla mörker ökades Christines fruktan och de dystra aningar, med hvilka hon lemnat Barritskov. Jörringer tycktes också vara fördjupad i sina egna betraktelser. Salunda hade de kommit in på en öppen plats, der man i skumrasket varseblef ett stenrös omkring en utgången ck. Detta ställe tycktes väcka Jörringer ; han lutade sig emot Christine och sade med låg röst: — Se här, Christine lilla! tag märke på dessa stenar och inpregla dem i ert minne, så att ni kan återfinna stållet en annan gång. Om det är Vår Herres vilja, att någon olycka skulle drabba mig, så att jag någon gang hindrades att komma till er, när ni behöfde mig, så hör noga på hvad jag nu anförtror er. Ser ni den der stora stenen, just vid roten af trädet? Två steg till höger om den har jag nedgräft ett skrin, som tillhör er. — Mig! återtog Christine öfverraskad. Hvad menar du med det, Jörgen? s — Jag menar, att bevisen på er börd och härkomst och alla de papper, som röra Juulernes eganderätt till Barritskov, ligga här begrafna. Kommer ni inte ännu ihåg den natt, då jag hjelpte er ned till min fader, den gamle Ake Ringer? Då mötte vi i hvalfvet en man, som bar ett skrin under armen. — Ja, det var ju Totting, min förmyndare. — Han önskade få dessa papper undanröjda, men Vår Herre vakade öfver eder, Christine, som han alltid gjort, och den gången var det mig, som han valde till sitt verktyg, — allt nog, papperen kommo i mina händer, och nu i våras gömde jag dem här i stenröset. Efter dessa ord dref Jörringer på hästarne, och vägen böjde sig åter in i skogen. (Forts.)