som försvarslös förklaras. Äfven berodde det af fattigvårdsstyrelsens pröfning, om ogift qvinna med spädt barn skulle förbindas att genom ärstjenst söka laga försvar eller icke. Alla dessa, de stränga föreskrifterna om laga försvar mildrande förslag af R. St:r, blefve redan i 1846 års stadga af regeringen lemnade åsido, och den tjenstlösa) klassen i allo sörblandad med den Ffårsvarsläsa. Till denna sednare klassen åter hade R. St:r endast räknat: — i 1) de som voro enligt författningarne förpligtade att antaga ärstjenst eller annat laga näringsfång, men sådant underlåta, eller på obehörigt sätt sjelfsva motverka inträde i ständig tjenst; 2) tjenstlöse, som vägra att antaga dem erbjuden tjenst, då husbonden vålkänd är, eller att förrätta tillpjudet arbete, och i stället tillbringa tiden i lättja och sysslolöshet; 3) tjenstlöse, som beträdas med fylleri och dryckenskap, eller föra ett otuktigt och liderligt lefvernes 4) hvar och en tjenstlös, som öfvertygas att besvära allmänheten med bettlande; hvarvid dock skillnad borde göras, mellan ett af verklig nöd påkalladt, samt för tillfället begärdt understöd och ett oftare förnyadt tiggeri; 5) enstenjon, som olosligen öfvergisver tjenst, eller ock derutur vräkes för fel, som det ollena tillskrifvas bör. Dessa försvarslöse personer, skulle på sattigvärdsstyrelsens anmälan, af kon. besallningshasvande ställas under polis-(kronobetjenings eller magistrats) tillsyn. Det var endast åt dessa, som R. St. ansågo att polismakten borde kunna anvisa ett visst distrikt, utom hvilket de icke utan tillstånd borde få aflägsna sig. De skulle en gång i månaden inställa sig för sattigvårds-styrelsen och af den erhålla betyg öfver sitt uppförande; inlemna ett betyg härom hvarje halft år till kronobetjeningen eller magistraten, som borde till kon. befallningshafvande insända förteckning öfver denna personal, med anteckning om dess uppförande; samt alltid på vederbörandes kallelse inställa sig, för att redovisa för sitt uppförande. Tillsynen kunde upphöra, då personen skickat sig en längre tid osörvitligt. I öfrigt skulle, ang. införande i mantalslängden, fattigvårdsstyrelses husbonderätt, samt personernas arbetsskyldighet och utskylder, blifva gällande hvad som redan här ofvan omnamndes för de tjenstlöse. Beträddes den försvarslöse med brott, vanart, eller fortsatt fylleri, lättja och liderlighet, eller öfvertygades han om försök emot personliga säkerheten och eganderätten, eller vägrade han att antaga erbjuden tjenst eller arbete, eller utan lof kingströk utom anvisadt distrikt, först då skulle han, sedan han blifvit derom hörd och fått sig förklara samt sedan församlingen Åå sockenstämma derom yttrat sig, dömas till tvångsarbete, första gången på tre månader, andra på sex och tredje gången på ett år. Kom han oftare, skulle han behandlas som lösdrifvare. Ångass sådan försvarslös person för brott kunde han genast i häkte inmanas; men efter tvångsarbetstidens slut var hvarje försvarslös berättigad att återvända till den församling han förut tillhört. (Forts.) I