Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1853, sida 1

— Dem ha vi att tacka svarte Ålrik för, sade Jörringer muntert. Jag var der i går och talade med honom om er nödställda belägenhet. Ni skall nu inte vara så rädd, Christine! er hand darrar ju, allt skall nog gå bra; snart kommer månen fram, och då rida vi raskt på i den ljumma sommarnatten. — Gifve Gud vi redan vore der, hviskade Christine ängslig. Det förefaller mig som om en stor olycka förestode oss på denna resa, antingen dig eller mig. — Åh nej! svarade Jörringer förtröstansfullt, Vår Herre hjelper oss nog. Jag har läst en Herrans bön för er i kyrkan, innan jag begaf mig hit. Låt oss blott skynda härifrån. Farväl, min lille gosse! du kommer säkert att sofva godt i natt, ty du har gjort en god gerning. Han tog nu Christine i sina armar och lyfte henne upp i tvärsadeln, sjelf hoppade han upp på den andra hästen; derpå jagade de åstad i hastigt traf nedåt vägen, som leder till Vesterby och Helleberg qvarn. Gossen gick in öfver fältet och få ögonblick derefter försvunno de två flyktingarne i dimman. . Emellertid var det icke Tottings afsigt att lata hemligheten, som han lurat till sig, blifsa obegagnad. Denne mans enda tanke gick blott ut derpå, att försäkra sig om eganderätten till Barritskov, och så håstig och liflig var denna önskan, så pinsam den känsla, som beständigt sporrade hans handlingar, att han slutligen ansåg hvarje medel tillatligt, om det blott kunde föra honom närmare målet. Men under flera är misslyckades alla väpnarens planer i detta hänseende, alltid tillintetgjordes hans asfsigter af något oväntadt motStånd från ett hall, der han minst förmodade det, och genom någon obetydlig tillfällighet, som Totting antingen förbisett eller föraktat. Minst anade han att detta siendtliga element läg doldt i Åke Ringers familj. Han skulle kanske hafva skrattat och gjort narr deraf, om