Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1853, sida 1

— Oo nej, un honom vill du väl iote föra mig. Jag är rädd för denne man. — Hvarför det? — Man berattar så mycket om Alrik; han är inte omtyckt här i trakten. — Åh ja, det är väl inte så underligt, svarade Jörringer leende. Tyskarne ha just ingen orsak att vara nöjda med honom, eftersom de beständigt endast fingo krossade pannor, när de försökte kringränna bergen. Totting är troligen inte heller hans vän, lika litet som den ädla salken sitter på samma gren som ugglan; dock tror jag säkert, att er fader, som Gud må glädja i sin himmel, långt hellre såge er på Palsgård i sällskap med svarte Ulrik, än här hos er slägtinge Fotting. Som sagdt, liten Kerstin, nu gäller det att handla, ty tiden är knapp; i afton väntar jag er utanför trädgårdsporten, och om det är Guds vilja, skola vi snart vara i godt behåll på Palsgård. Låt sedan den grymme marsken sträcka sina klor efter er, ty då får han dem brända tillbaka. — Tyst, der kommer tärnan, vi skola inte mera tala om den saken. Man kunde höra oss. — Åh nej, här äro vi fullkomligt säkra. — Ack, ni känner inte stället så väl som jag, svarade Jörringer. På Barritskov ha alla väggar öron. Han anade knappt huru sannt han talade; ty litet bakom det ställe, der Christine satt, öppnade sig ett litet hål i väggen vid tapetlisten, och bakom detta hade Totting hört hvarje ord. Då tärnan återkom, satt Christine i sin stol vid bordet, och framför henne var krämaren sysselsatt att utbreda sina varor. Christine utsökte ät sig de saker hon önskade, och högst sällan har någon handel blifvit afslutad med så fullkomlig likgiltighet och så.litet intresse å båda sidor, som denna. En stund derefter inpackade krämaren åter sina tyger, tog lådan på ryggen och aflägsnade sig. (Forts.)