lif högre än penningar. Hvart skall allt detta leda till slut, om de personer, af hvilka man borde kunna vänta mera förstånd, mera aktning för menniskorätt, fortfara att uppväcka och nära en fanatisk förskräckelse, som eljest är så långt aflägsen från det svenska folklynnet, hvars utmärkande och vackraste egenskaper just äro mod ock barmhertighet? Det är sorgligt att nödgas så ofta återkomma till och så mycket sysselsätta sig med detta bedröfliga ämne, men vi kunna dock ej sluta, utan att anföra följande ypperliga framställning i Winterbladet, af hvilka ett afdrag borde uppspikas på hvar och en af konseljens taburetter. Den lyder sålunda: En farsot är ett batteri, mot hvilket hvar menniska står såsom en soldat; och det batteriets cartecher äro icke ovilkorligare dödande än kanonernes, sopa till och med sällan så tätt bort den befolkning, som mot dem är uppställd. Hvarföre blir då denna så mycket värre kollrig än de, som stå mot kanonerna? Hon blifver det derföre, att den ene, i stället för att uppmuntra den andre och ingisva honom mod, tvertom skrämmer honom. För den epidemiska sjukdomen uppstår en epidemisk förskräckelse, emedan det har blifvit en ton; och likasom en blifver modig, då han ser, eller tror sig se, många modiga omkring Sig, Så blir en klenmodig, då han ser sig omgifven af klenmodiga. Och i synnerhet är det bristen på mod hos befälet, skuggrädslan hos auktoriteterna, som förkollrar de enskilda. Det finnes ingen nation, som icke skulle kunna förvillas och förskrämmas, om de, som borde vara främst i lugn och rådighet och mod, visa sig sakna alla dessa och formligen uppmana folket att vidtaga tokerier. Hvad det anstode dem att säga, är: den hotande fiendens sätt att inbryta och verka är en hemlighet; och något tillförlitligt medel att utestänga honom är icke ännu upptäckt. Den enskilde kan genom sitt lefnadssätt göra sig mindre åtkomlig för honom; och må han då bruka det medlet; men att utestänga smiltan från orter må icke försökas genom medel, som med såkerhet göra stor skada och förnärma medborgares lagliga rättigheter och tresnad, men icke erbjuda någon trygghet mot det, som de skulle förebygga. Vi äro alle i Guds hand; och det enda tillförlitliga är, att hvar och en i sin stad uppfyller sin pligt mot sig sjelf och nästan, utan klenmodighet eller konstlade, osäkra försigtighetsmått. Talade myndigheterne och alla med magt och inflytande så, och visade de genom eget exempel, att de trodde på sitt tal, så skulle nationen icke blifva förvirrad och rädd och förvärra det onda med vilda tilltag. Något hvar har under denna tiden fått erfara verkan af uppskrämningssystemet. Exempelvis må nämnas, att arbetsfolk från landsorterna, som, efter vanligheten, varit spridt i hufvudstaden och annorstädes, har blifvit narradt att gå hem i förtid. Följden år, att de, som användt folket, icke få sina arbeten gjorda, och att folket icke förtjenar, hvad det behöfver och påräknat, för att lefva öfver vintren; och den slutliga följden blifver, att nöd, jemngod med koleran, uppstår hos de i förtid hemskrämda, och att sålunda då undsättningens eller nådegåfvornas tid kommer, såsom troligt är, måste de, som icke kunde få sina arbeten fullbordade, i samma mån sakna tillgångar att gifva utaf. Ett annat exempel hemtas af den hämmade handeln oeh rörelsen. Vi veta nog, att en jargon finnes, enligt hvilken handeln endast är ett krämare-intressc; och deruti sammanträffa, likasom i mycket annat, de stats-åsigter, dem man vanligen föreställer sig vara skarpast motsatta hvarandra: ultra-konservatismen och pöbel-demokratismen sjunga ur samma bok. Intet föreställnings-sätt kan vara falskare. Om någon ting är nationens interesse och stora angelägenhet, så är det handeln. I detta fall, såsom i många andra, är kortsyntheten och fördomen fallen för att sammanblanda saken med verktygen, väsendet med formen. Handel, utbyte af den ene producentens vara mot den andres, bedrifves synligen till det mesta genom mellanmän, d. v. s. genom personer, som gjort detta utbyte till sitt yrke; och alldenstund det ofta händer — ofta händ:r dock äfven motsatsen — att denne mellanman vinner, så har kortsyntheten tyckt, att det egentligen är köpmannens interesse, att handelen är lislig; och en afund, stundom ett verkligt hat, mot denne uppstår hos dem, som icke mäkta tänka sig sakens sanna natur. Ofta får man höra: skola vi lata påföra oss pesten, för det att någre ,krämare, skola obehindradt få skörda vinst? Bland tanklösa slagdängor finnes väl ingen tanklösare än denna. De, som sjunga henne, skulle blifva bra förlägne, om det lyckades dem att utrota krämarna,! Så groft tokeri måtte väl imedlertid icke falla myndigheter in; deras bevekelse-grund är den oblandade förskräckelsen, som skyr ingen ting, icke ens att uppoffra, bvad hon nödgas anse för nyttigt och naturligt. Näågon liknöjdhet för ,krämare,-interesse behofver t. ex. icke förutsättas hos den landshöfding, som varnar allmogen i sitt län att icke införa sina varor till en smittad sad; ingen kan väl vara så siendtlig mot all handel, att han önskar afskaffa äfven den formen deraf, som består uti att producenten säljer omedelbart till konsumenten! Summan af saken är, att om svenska nationen i denna stund är inom hela den civiliserade verlden utskrattad, såsom ett mönster af rädsla och abderitiska utbrott deraf, så har hon endast i andra rummet att derför tacka sig sjelf, men i det första dem, som magten hafva. I allmänhet måste erkännas, att pressen gjort sin skyldighet, åtminstone den del deraf, som vi — Log amn 2 at I