Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1853, sida 2

påbudit, att man ingalunda får inspärra personer som komma från kolerasmittad ort, så framt ej koleran utbryter inom deras hus. Det var klart att kon. bef.hafvande härigenom skulle råka i en myrstack af dessa spärrister i Lund, Malmö och andra skånska städer, hvilkas korag är den osorliknelige Snallposten. Alltså blifva nämnda skrifvelser af kon. bef. hafvande kriticerade med temligen stor hetsighet, men med ovanligt litet förstånd. SnPosten, som eljest utgör ett mönster af lag. lydnad, instämmer med Lunds Veckobladderi att sundhetsnämnderna ej börä låta förvilla sig kon. bef.hafvandes missledande förklaringar, utan utföra de kongliga förordningarne på det sätt de sjelfva finna för godt att tyda dem. Särdeles försvaras den barbariska åtgärden att inspärra personer och hus, som befinnas misstänkta, hvilket, efter hvad vi förr antydt, är ett bland de gröfsta och grymmaste våld, som mot personer kan utöfvas, ett våld af den art, att ett samhälle, der det kan förekomma, måste anses sakna all känsla för mensklighet och alla begrepp om individuell och borgerlig frihet. Men åtgärden är icke blott grym; den besinnes derjemte i rak strid med de åsigter, som nu allmänt blifvit erkända såsom de rätta i afseende å kolerans hämmande, nemligen, att de af koleran angripna husen skola med största möjliga skyndsamhet utrymmas, så framt ej en tillbörlig luftvexling och renlighet i dem kunna åstadkommas. I detta hänseende läsa vi med sista posten ifrån England följande högst upplysande underrättelse: Med anledning af kolerans utbrytande i Newcastle har engelska inrikesministeren, till hvars departement allmänna sundhetsvården hör, rigtat sin uppmärksamhet på dessa eländiga, smutsiga qvarter i nämnde stad, i hvilka omkring 12 a 15,000 menniskor lefva sammanträngda, och hvarest orenligheten förpestar hela luften, och der äfven fördenskull koleran i den sista tid tagit sitt hufvudqvarter. Regeringen, som fann omöjligheten af att med, af omständigheterna påkallad skyndsamhet, rena dessa qvarter och göra dem beboeliga, har beslutat att utslytta innevånarne i de alldrasmutsigaste vrårna antingen i tält eller i granngårdarne. Man har redan gjort början dermed och hittills har ibland de så utflyttade menniskor, hvilka nppgå till omkring 1,000, icke ett enda kolerafall inträffat. I dag (detta skrifves d. 20 Sept.) hafva 200 tält blifvit skickade från London till den hemsökta staden. Det är i sanning något nedlåtande att nödgas ännu i tider, som berömma sig af upplysning och förstånd, bekämpa sådana åsigter, som spärristernas, födda och underhållna endast af en passion, som uti all sin litenhet visar sig storartad uti känslolöshet fömenniskans lif och välfärd, nemligen den fer ga fruktan för döden. Vi hafva förut annoterat sorgliga drag af den fanatism i detta fallsom en gång skall blifva en mörk punkt på detta århundrades historias blad. Ännu ett, drag i detta fall blef i går från fullt trovärdig person meddeladt. Till ett af fisklägern i vår skärgård hemvände några fartyg från Götheborg. Det spordes att en af de återvändande fiskrarne legat på kolerasjukhuset härstädes, och ortens välvisa myndighet beslöt genast att fartygen ej skulle få landa. Någon karantän fanns ej och alltså måste de olycklige fiskrarne under höststorm och regn tillbringa dagar och nätter i sina båtar, af hvilka blott en var däckad. Följden blef att en ung man angreps af koleran. Genom frotteringar lyckades man för några ögonblick återställa honom, men natten kom på och den olycklige befann sig snart i sista stadiet. Förgäfves stodo hans mor och syskon på stranden och jemrade sig, begärande att få skicka den sjuke åtminstone några sängkläder. Omöjligt! Ingen kommunikation var tillåten. Mannen dog, men som hans lik ej fick kastas handlöst öfver bord, — man har ej ännu hunnit utverka sig denna rätt af våra medgörliga auktoriteter — så måste det föras i land, för erhållande af begrafning. Alltså — de friske och den sjuke fingo ej komma i land, men liket kunde ingen hindra. Förträssliga spärrningskonseqvenser! Och huru uppbygglig låter den ej nu den vackra fras, som spärrister