Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1853, sida 1

med en djup suck såg han dem arm i arm gå ut i allterna. — Det är således honom hon älskar, hviskade mannen, sedan sista skymten af Christines hvita klädning försvunnit i mörkret. Jag trodde nog att det måtte vara någon på hvilken hennes tankar voro fästade. — Och hvarför skulle hon inte tycka om honom? tillade han strax derefter. Ulrik von der Bägel är ju en tapper riddare, fastän han är Tysk; jag har sett honom slåss emot tre och det med stor framgång. Flickorna säga också att han är vacker och rik, och förstår att lägga sina ord. Han har allt, allt, — och jag fattig fan har ingenting. — Nu gå de arm i arm och säga huru högt de älska hvarandra, och begge äro så lyckliga och glada, — ack, lilla Christine! du tänker nog minst på, att jag legat här och stirrat öfver till ditt kammarfönster, så att tårarne kommit mig i ögonen. Men det är bra att du inte vet det. Du skulle kanske göra narr af mig. Denna hemlighet tillhör endast Gudfader i himmelen och mitt arma, försmådda hjerta. Plötsligt afbröts mannen i dessa sina sjelfbetraktelser, af steg i granskapet; han böjde då busken åt sidan och blickade åt det hållet hvarifrån stegen hördes. Två personer kommo gåendes ur sidoallten och stannade under en hög hasselbuske, under det att den ene af dem sade: i — Nu kan du gerna gå, Gottfrid, jag behöfver inte mera din hjelp. Det är som jag trodde, dörren till svalen otår på s— och jag ser ljus inne i rummet. — Den rara flickan, sade tjenaren, hon väntade således den strange herrn? — Ja, det kan väl hända, svarade riddaren. Åminminstone måste du tillstå, att hon inte kunde träffa bättre förberedelser för min ankomst. — Ja, sade Gottfrid, men man skulle likväl minst