Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1853, sida 1

tro sådant om den adliga jungfrun, och högfärdig. — Ja, du har rätt. Ty hon, som är så stolt och högfärdig, skall i morgon tacka Gud om jag känner igen henne. Men gå nu, tiden är knapp. Det ljusnar redan i öster. — Lycka till! för att inte säga sof godt! hviskade tjenaren och återvände samma väg som han kommit; riddaren stannade några ögonblick, liksom om han öfvervägde huru han lättast skulle komma upp på svalen. Derpå smög han sig fram till slottet. Mannen, som låg gömd ibland huskarne, hade hört hvarje ord af detta samtal. Hans ögon tycktes tränga sig ut ur sina hålor, och han darrade i hela sin kropp. Då riddaren närmade sig trädgårdsporten, som af Christine blifvit lemnad öppen, reste sig den lyssnande mannen sagta och obemärkt upp från marken och smög sig efter honom. Emellertid syntes då och då en skymt af Christines hvita klädning längt borta i allen. Några gånger närmade hon sig till den öppna platsen framför slottet, men alltid förmådde henne Ulriks böner och öfvertalningar att vända om igen. Natten var tyst och stilla, trädens löf rördes af den svaga vinden, och läderlappen ilade omkring i mörkret. Månen som sken klart på himlen, hade nästan fulländat sin bana, dess bleka ljus föll i sned rigtning öfver gräsplanen och upplyste den ena sidan af allden. under det ält trädens kronor på motsatta sidan bildade en stor slagskugga, som betäckte ungefär hälften af den öppna platsen. I Jeltsva slottet var allt tyst; dess till hälften uppUysta röda murar tycktes i månskenet vara ännu mera kolossala än de voro. Inom de små fyrkantiga sonSterrutorna var det mörkt och tyst, endast ifrån Curihon som är så stolt