Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1853, sida 1

Den nya lattis:erdtaken (Forts. fr. N:o 225.) Vidare yttrade Rikets Ständer: Som den egentliga arbetsklassen eller lejda arbetare, vanligen äro i de vilkor, att största antalet af fattigpersonalen onekligen från dem utgår, ) och deras fortfarande förmåga af sjelslörsörjning väsendtligen beror af den behandling de röna af dem, som begagna deras arbete, anse Rikets Ständer att husbonde bör i viss mån och under vissa vilkor, som med denna förutsättning öfverensstämma, vidkännas en större andel ån socknens öfriga medlemmar uti fattigvåraskostnaden för sina underhafvande, på det den egna fördelen, der andra bevekelsegrunder saknas, må gifva väckelse åt vårdnaden om arbetarnes bergning. Derigenom stadgas ock emellan hvarje fattigvårds-samhälles serskilde medlemmar ett förbund att motverka fattigvårds-behofvet, hvaraf både enskild och allmän båtnad bör kunna påraknas. En annan anledning till enskild fattigvärds ansvarighet är förhållandet mellan anhörige. De föreskrifter som härom varit gifne hafva icke varit nog fullständiga och bestämda för att ej lemna rum åt olika tydningar och ansvarigheters utsträckning öfver billighetens gränsor. Rikets Ständer anse derföre att skyldigheten i detta afseende bör tydligare stadgas och mera bestämdt begränsas inom de slägtskapsförhållanden, der rättsenliga anledningar dertill äro för handen. Slutligen yttrade Rikets Ständer, att då det således borde i få ankomma på hvarje sattigvårds samhälle, att inom sig föranstalta om fattigvården, på sätt lämpligast ansågs, under förutsättning, att de stadgade förordningarne ) Detta torde dock vara icke så alldeles grundadt, åtminstone ej i alla orter. Det vissa är, att sedan en så betydlig del af indelta och värfvade armder, samt flottans korpser och båtsmän, nu mer än förr afskedas, soldatoch båtsmans-familjer till stort antal belasta fattigvården. I K——-——XÅKA —L—