Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1853, sida 1

den 13 sistl. Aug.: korrespondensartikel från Stockholm; N:o 187 för den 16 s. m. samt N:o 195 för den 25 s. m.). Men deras stora vigt för fäderneslandets närmaste framtid mana oss, att egna dem en något fullständigare granskning, och vi göra derföre här en början med den nya förordningen om Falligrården. Huru gerna skulle vi ej vid denna granskning, utgått ifrån de höga, menniskokåra och samhällets oundvikliga inskränkningar i den personliga friheten, jemlikheten och verksamheten fårsonande principer, hvilka vår gudomlige religions-stistare nedlagt i sina visa läror om kärlek och broderlighet, men hvilka ännu så ringa kunnat göra sig gällande eller undanrödja de missförhållanden, hvilka qvarstå från de gamla, hedniska statsoch samhällssormerna, samt försvåra äfven de ädlaste och mest upplysta bemödanden, att förlika och till allmänt väl förena alla samhällsmedlemmars fria vilja och krafter! Huru tröstrikt vore det ej, att vid behandlingen af denna ifrågavarande angelägenhet, som i hela det gamla Europa och beklagligen icke minst i vårt eget fådernesland med hvarje dag blifver ailt sorgligare och svårare att ordna, kunna förutsätta möjligheten att samhället allmänt erkände nyttan och nödvändigheten af dessa lärors efterföljd och förverkligande i sjelfva samhällsinrättningarne? Hvilken osantlig skillnad skulle det ej då blifva emellan en sattigvård, ordnad genom ett laga tvång för församlingarne, att uppresa en sattigStuga, gifva en liten sterbhus-afgift, samt underhålla blott sina till arbete oförmögne, vanföre och sjuklige nödställda medlemmar — ett tvång, som tolkas såsom en befrielse från all skyldighet å församlingens sida, att sträcka omsorgen, deltagandet och barmhertigheten till de medlemmar, hvilka för längre eller kortare tid äro tillfälligtvis hotade af eller försatte i nöd, oaktadt all vilja och förmåga att med sitt arbete eljest sig försörja — och en fattigvård, ordnad efter den kärleksfulla och broderliga pligten, att trösta, upplysa, råda och hjelpa dem som, anledningen dertill må nu vara hvilken som helst, råkat för sig och de sina i olycka eller nöd, och som icke förmå att af egen kraft afhjelpa sitt armod eller förbättra sin ställning.