Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1853, sida 1

Ett allmänt utbrott af bestörtning hördes ifrån röfrarne, då Jörringer sålunda angaf sig sjelf. — Men hvartill behofvas så många ord, fortfor styrmannen sagtmodigt, när några få göra samma nytta. Det är jag, som handlat så som Einer Trane säger, dömmen nu efter behag. Sjökonungen berättade nu på sitt sätt huru allt förhöll sig, och strandröfrarne utforo i förbannelser öfver Jörringer. Deras förbittring kände icke längre några gränser. Föremålet för dessa utbrott stod emellertid midt ibland skaran, sag upp på seglen och flaggan och förde rorkulten så lugn, som om talet varit om den likgiltigaste sak i verlden. — Låtom oss hänga honom vid rånocken, tills han blir torr som en torrsisk, sade en af röfrarne. — Nej, då vet jag ett bättre straff, inföll en annan, vi skola nedsalta honom i en tunna och skicka honom öfver till Barritskoy, så att hans vänner länge kunna hafva godt af honom. Hvad tycker ni, höfvitsman? — Det ena rådet kan vara bra, svarade Trane leende, och det andra är inte heller dåligt, men jag tycker ändå, att eftersom den listige skälmen tycker om alt gå sina egna vägar, så skall han också få sin vilja fram; vi sätta honom på en planka och kasta honom öfver bord; få då se om det gamla ordspråket håller streck, att den drunknar inte, som skall hänga. Detta infall behagade strandhuggarne. Sjökonungens dom emottogs med bifall och man tillrustade allt för dess verkställande. Plankan restes upp emot relingen och försågs med tåg i begge andarna, så att den kunde firas ned ifrån bord. I detta ögonblick närmade sig Pål till Jörringer, hvilken hade sammanknäppt sina händer, liksom till bön.