Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1853, sida 1

vaknade och begärde dricka, räckte han riddaren den förgiftade bägaren, som också tömdes. — Genom en underbar skickelse, ville Vår Herre, att samme unge man, som sett hvilken det var som afsköt pilen i skogen, äfven skulle blifva vittne till detta brott. — Då Palne var död, blef Ivar Totting förmyndare för hans två små barn, en gosse och en flicka. Några år derefter försvann gossen och folket öfver allt i trakten sade att han blifvit bortstulen, för den tjocka guldkedjans skull, som han alltid bar omkring sin hals. — Ja, och så är min historia slut, lilla Pål, ty det är du, som är den ädle Palne Juuls son, och Christine är din syster, hon, som är så mild och så vacker, att hennes like inte finns i verlden. — Jo, Anna på Treldenes, sade Pål. — Ja, Anna! upprepade Jörringer, det är samma skillnad emellan dem båda, som att sitta till rors en vinternatt och en vårmorgon. Om du bara kände henne så väl som jag, och hörde henne tala så mildt och vänligt, och såge hennes stora blå ögon, huru de glänsa, och huru fromma de äro — vid Christi kors, min lilla gosse! då är det som om hjertat ville brista i ens bröst, man kunde skratta och gråta på samma gång. — Jag tänker tidt och ofta, fortfor Jörringer, liksom om han talat för sig sjelf, huru lycklig han måtte blifva, som får Christines ja. En stor man måste han vara, och rik och god, — framför allt god, ty gör han henne det ringaste emot, så blifver jag ursinnig. Ack, Herre Gud! min lilla gosse, tillade han och tryckte hårdt Påls hand i sin, du må tro, det var en tid, då jag, liksom du nu, drömde om heder och ära och önskade vara en välboren man. Det skulle inte så vara, och Gudfader styrer allt, så som han sjelf finner för godt. — Men, hvad sitter jag här och pratar om! Du förstår mig ändå inte.