Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1853, sida 1

— Hvem var det som dödade min fader? frågade Pål. Säg mig hans namn, så att jag kan hafva det i minnet och hämnas på honom, för hvad han begått emot vår slägt. — Jag känner inte mannen! svarade Jörringer undvikande. — Jo, Jörringer! sortsor Pål, du känner honom, och jag vill veta hans namn. — Jag vet det inte sjelf, vidblef Jörringer bestämdt. Jag är en fredlig man, Pål, och tycker inte om att stifta fiendskap emellan andra. Låt Vår Herre dömma syndaren. Han förstår sig bäst på den saken. Då solen bröt fram öfver vattenytan i öster, förändrades scenen ombord på Fiskmåsen. Röfrarne vaknade och kommo upp på däck. Föregående nattens byte samlades och fördelades emellan manskapet. det var ju två tjog dagg, som du dömdes till, — jag vara glada. Sjökonungen lät nu bära upp ett ankare öl på fördäck, manskapet tog plats deromkring med stoj och hurrarop, och under det man drack, uppstämdes följande sång: Hören, J gossar! nordvestvinden tjuta? Böljorna skumma mot strand, Måsarna rädda till klippan sig sluta, Fiskaren ilar mot land. Moan låt det storma, vi trygge här gunga, Iläseglets skydd vi dricka och sjunga En rask och munter vikingasång. esterskänker det ena tjoget, ty jag vill att alla skola — Fångsten var inte dålig ändå, ropade sjökonungen belåten. Derför skall ni också få en dubbel portion Rostocker-öl till frukost. Kom hit, Pål! —