Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 3

fver sin blifvande styrelseform. Frii en politisk korporation och upprakt: 10 amen; vi undertecknade, c. ec., hasvande företagit till Guds ära och utbredande af kristi rike, samt till vår konungs och vårt lands heder, att plantera den första koloni i de norra delarne af virginia, förklara härmedelst högtidligt och ömsesidigt i Guds åsyn och inför hvarandra, att vi förena oss tillsammans i en borgerlig politisk kropp, för vårt bättre ordnande och bevarande samt befordrande af nämnda föremål;, och i kraft häraf att utsärda, bestämma och skapa sådana rättvisa, för alla lika lagar, besallningar, förordningar, inrättningar och embeten från tid till tid, som skola anses bäst kunna befordra koloniens gamensamma väl; till hvilka vi utlofya all undergifvenhet och lydnad. Dokumentet undertecknades af alla männer i sällskapet, 41 till antalet. Så bildades i Majblommans hytt den mest sannt demokratiska författning som verlden ännu sett. Det demokratiska samhället, det sig sjelf styrande folket, uppsteg en färdig organisation, ur Majblomman på den nya verldens strand. Lik Ahraham, hade pilgrimsflocken dragit ut, lydande Guds kallelse, till ett för dem okändt land, icke fullt vetande det verk som de voro kallade till. De gingo ut att söka fri jungfrulig jord till att grunda sin rena kyrka, för Guds rikes ära; och sig ovetande grundlade de derunder det nya borgerliga samhället på jorden — till ett hem och samfund för alla folk. Det borgerliga samhällslifvets Majblomma bröt fram ur sina höljen tillika med det rena religionslifvet. Det var naturligt. Det sednare innebär det förra. Pilgrimerna buro inom sig den nya verldsbildningens lif utan att veta det. i De stego i land på klippan, sedan kallad Plymouths klippa eller ock pilgrimernas klippa. Det var en ung flicka som tilläts att först ur båten springa iland. Det var hennes lätta fot som först stod på helleberget. Det var i begynnelsen af vintern som pilgrimerna kommo till det nya landet. Der togos de emot af köld och storm och motgångar. De företogo ett ströftåg inåt landet, sunno på ett ställe litet korn, men inga bostäder, endast indianska grafvar. De hade blott varit i land ett par dagar och begynt uppresa boningar till skydd för sig emot stormen och snöregnet, då söndagen inföll; och det är karakteristiskt för det första puritanska samhället, att de, under dessa omständigheter, läto allt arbete hyila och höllo sabbathen obrottsligt och andaktsfullt. Jag har nyligen läst berättelsen, eller rättare krönikan, hällen, som dagbok, öfver den första koloniens lif, strider och arbete under de första åren af dess bosättning. Det är en enkel krönika utan fraser och skryt, utan romantisering och försköning, men som rört mig mera än mången rörande roman, och som synes mig större än mången hjeltedikt. Ty huru stort, i all sin anspråkslöshet, är ej detta lif, detta arbete. Ivilket mod, hvilken ihärdighet, hvilken trofasthet och osviklig förtröstan hos denna lilla hop! Huru de hjelpas åt, dessa män och qvinnor, huru de uthärda i all nöd och motgång, i lif och död. De lefva omgifna af faror, under strider med de infödda, de lida af klimatet, af brist på bostäder och beqvämligheter, af brist på lifsmedel; de ligga sjuka, de se sina älskade dö, de svälta och frysa, men de framhärda. De se sina nybyggen förstörda, och de bygga nya. Under kamp med nöden ock motgångarne, under indianernas pilregn, grunda de sitt samhälle, sin kyrka, stifta lagar, skolordning och allt som gör menskligt samhälle starkt. De föra svärdet i den ena handen och plogen i den andra. Under ständig lifsfara besinna de isynnerhet sina efterkommandes väl, och stifta lagar, hvilkas vishet, renhet och mensklighet man mäste beundra. Afven kreaturen äro ihågkomna i denna lagstiftning och straff bestämmas för misshandling af djur. Under de första åren är nöden ofta ytterlig. Jag har sett män vackla af svaghet, genom brist på söda, skrifver ett åsyna vittne. Tredje årets skörd blef ymnig, och hvar och en i kolonien, i stället att, som hittills skett, arbeta blott för gemensam vinst, fick nu arbeta för eget hus och bästa. Det lifvade arbete och omtanke. Efter den öfvervunna nödens tid inträdde en tid af blomstring, och kolonien utvidgade sig hastigt och kraftigt. Inom få år sades det om den: man kan lefva der från år till år utan att se en drucken, eller höra en ed, eller möta en tiggare. De som hade öfverlefvat den första nöden blefvo mycket gamla. Icke underligt om af dessa starka fäder och mödrar uppvaxte en ätt som blef till ett stort folk. Andra kolonier, söder ut, med slappare seder och ringare lefnadsmål, hade dött ut eller lefde blott ett svagt lif under kamp med infödingarne, klimatet och: mötande svårigheter. Puritanerna med deras höga lefnadsmål, starka tro och rena seder, blefvo vildmarkens besegrare och den nya verldens lagstiftare. Och ädlare grundläggning och grundläggare vet jag icke att någon stat har haft. Med pilgrimsfärderna i nya verlden hade hela menskligheten tagit ett steg framåt. Det värf de hade att utföra var hela menniskoslägtets sak. De voro de första. Efter dem följde andra. Ty när jag från pilgrimernas land ser ut öfver de förenta staternas länder, så ser jag öfverallt, i söder som i norr och vester, landen först befolkas, väldena grundas af folk, från Europas folk, som lidit förföljelse —