Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 3

markvardig och lärorik och vi låna derföre följande vackra skildring deraf utur Fredrika Bremers: lemmen i Nya Verlden. Det var i December månad år 1620, som det lilla skeppet Majblomman (the Mayslower-) landade vid Massachusetts strand med de första pilgrimerna, 100 till antalet. De voro af det religionsparti som i IUng-— land kallades puritaner, som hade upppstått ester resormationen och i följd af den, och som ville en mera fullkomlig reformation än den som Luther hade tillvägabragt. De ville i sjelfva verket blott sätta i fullverksamhet den sanning, hvilken Luther hade uttalat, då han hänvisande på menniskans direkta förhållande till Gud genom Jesus Kristus, förkastade kyrkans och traditionens rätt att mellankomma i bestämmande af hvad som borde tros och läras, och fordrade frihet för hvar menniska att pröfva och dömma i trossaker med ingen annan lag och auktoritet än Guds ord i bibeln. Puritanerna fordrade på grund deraf rätt att aflägga den gamla statskyrkans ceremonier och för dem tomma formler, rätt att sjelsve välja Sina prester, rätt att dyrka Gud i anda och sanning och att sjelfve bestämma öfver sina kyrkliga angelägenheter. Puritanismen var ett genombrott af den gamla himmelska surdegen, som Kristus hade profeterat skulle en gång genomsyra hela degen, af mensklighetens andliga srihetslif i Jesus Kristus. Frihetsbresvet, gifvet af honom, var puritanernas lösen. Med detta i hand och mun vågade de sig i kampen mot den rådande episkopala kyrkan, vägrade att förena sig med den, kallade sig non conformister och höllo serskilta församlingar eller religiösa konventiklar. Statskyrka och regering förenade sig mot dem och riktade mot dem konventikel-plakat och hotelser. Men puritanerna och konventiklarne växte med hvart är i England. Ådla prester, med en Wiclesss sinnelag, slöto sig till dem, och flera af de ansedda i landet. Drouning Elisabeth hade ännu behandlat dem med varsamhet och aktning. Hennes efterträdare, Jacob, rusade blindt emot muren, sägande: ÅJag vill ieke veta af dem. Bara häng dem. Det är allt. Och dem förelades att välja emellan återgång till statskyrkan eller fängelse och döden. Det stärkte oppositionen. Iy, säger med sanning Thomas Carlyle (eljest temligen bitter i sin kritik öfver menniskoslägtet) man gör menniskonaturen orätt om man tror att eggelsen till stora handlingar är egennytta, jordisk vinst eller njutning. Nej, hvad som eggar till stora företag och åstadkommer stora ting, det är utsigt till kamp, förföljelse, lidande, martyrdom för sanningens sak. I en af Englands norra provinser uppstod vid denna tid i byar och småstäder en liten hop män och qvinnor, som förenade beslöto att våga allt för att fritt så bekänna och lefva enligt deras rena tro. De voro folk af ringa stånd, de flesta handtverkare eller åkerbrukare, lefvande af sina händers grofarbete och vanda att kämpa med lifvets hårda vilkor. Holland tillbjöd denna tid åt dem, liksom åt alla sanningens förtryckta stridsmän, en tillflyktsort. Och till Holland beslöt den lilla hopen puritaner att fly. Med stor fara undkommo de från deras vaksamma förföljare, och Leyden i Holland blef deras tillflyktsort. Men de vantrifdes der; de kände sig der icke kunna stanna, kände sig var pilgrimer på jorden, sökande ett fädernesland, och midt under kampen med det dagliga lifvets vilkor uppstod hos dem tron att de voro kallade att utföra ett högre verk i menskligheten, än som stod tillsammans med deras närvarande lot. De kände sig rörda af nit och hopp att utbreda evangelium och Kristi rike i den nya verldens långt aflägsna land, ja, om äfven de blott skulle vara såsom trappsteg för andra till att utföra ett så stort verk. De anhöllo om och erhöllo, efter stora svårigheter, engelska styrelsens tillstånd att utvandra till Norra Amerika, för att der söka verka till Guds ära och Englands gagn. De anskaffade tvenne skepp, the Mayflower och Speedwell, för att föra dem öfver hafvet. De yngsta och starkaste af den lilla hopen, som sjelfvilligt erbjödo sig, utvaldes att först begynna den vågsamma sarden, sedan de först beredt sig allmänt genom sasta och böner. Låt oss, sade de, bedja Gud om en rätt väg for oss och våra små, och om bergning för oss alla. Blott en del af de till Holland utvandrade fingo rum på de två fartygen. Bland de qvardröjande var äsven deras ädle lärare och anförare Robinson. Men från gamla verldens strand gaf han dem till afskedshälsning dessa herrliga ord: Jag ålägger eder inför Gud och hans heliga englar, att J icke efterföljen mig längre än J sen mig efterfölja Herren Jesus Kristus. Herren har an mera sanning att kungöra eder genom sitt heliga ord. Jag kan icke nog beklaga tillståndet i de reformerta kyrkorna, som ha kommit till en stilleståndspunkt i religionsläran och icke vilja gå längre än de första verktygen för deras reformation. — Lutber och Calvin voro stora och skinande ljus på sin tid; men de inträngde icke i all Guds rådslag. Jag besvär eder att ihågkomma det — det är en artikel i er kyrkas förbund — att vara beredda att emottaga hvar och en sanning som skall uppenbaras eder genom Guds ord. När fartygen voro färdiga att föra oss bort, skrifver en af utvandrarne, gafvo oss bröderna, som hade fastat och bedit med oss och för oss, en afskedsfest i vår pastors hus, som var rymligt. Och der förfriskade vi oss, efter våra tårar, med sjungande af psalmer, görande en glad musik i våra hjertan så väl som med våra röster, ty flera af församlingen voro mycket skickliga i musik. Derester följde de oss till Delt Haven, der vi skulle gå ombord; och der gästade de oss ånyo. Och efter bönen, hållen af vår pastor, under hvilken utgjötos floder af tårar, följde de oss till fartyget. Men vi voro ur stånd att tala till hvarandra af öfvermåttan stor sorg att vi skulle skiljas åt. Men från fartyget gåfvo vi dem en salut, och sedan lyftade vi upp våra händer till hvarandra och våra hjertan för hvarandra till Herran vår Gud, och gingo till segels. Gynnande vindar förde pilgrimerna snart till Englands kust. Men der måste det minsta af sartygen GCA AA 114 102. 4. —