sannt? och ligger icke då det graverande i saken och icke i dess framställning? Det har varit oss djupt påkostande, att erhålla den osvaninförda tillrättavisningen ifrån en person, för hvilkens omdöme vi mer än för någon annans på jorden äro känsliga. Författaren af dessa rader erkänner villigt, att han mer än en gång låtit af en upplågande harm öfver hvad som sårat hans känsla för det rätta, förleda sig att begagna häftigare uttryck än han sedermera, vid lugnare besinning, funnit klokt och billigt, men denna gång tror han sig ej hafva sagt mer än hvad saken oundgängligen kräfde. Det är ganska lätt och beqvämt, att med likgiltighet låta allting passera, för att få lefva i frid och vänskap med alla menniskor; det är deremot icke så lätt, utan fastmer temligen påkostande, att göra anmärkningar, hvilka man på förhand känner skola mot deras författare framkalla mycken ovilja, kanske från personer, som man högt värderar. Men den som uppfattat sitt deltagande i det offentliga lifvet från en något högre utgångspunkt; den som inträdt i dess strider med något högre afsigter, tvekar dock ej. Att nitet emellertid, vore det än så rent, bör vara förenadt med klokhet, bestrida vi visst icke, men bättre synes oss dock en ärlig öfvertygelses värma, äfven om den någon gång skulle förgå sig, än den kalla beräkningen, eller den sjelfviska råddhågan, som väger hvarje ord på guldvigt, för att icke stöta, och icke vågar beifra en oförrätt eller taga en förorättads försvar, för att icke förlora en fördel eller ådraga sig ogillande och obehag. Vi veta alltför väl, att ins:n framför alla värderar en varm öfvertygelse, och att hans mening blott är att ogilla ett hatfullt och bittert sått, hvilket strider emot det sinnelag af kristlig kärlek och försonlighet, som hvarje menniska och den offentliga skriftställaren i sråmsta rummet bör äga. Men han måste dock erkänna att det är en skillnad emellan en stridens och fridens man, och han bör icke tro att de anfall och skarpa hugg den förre mången gång måste utdela alltid utgå ifrån ett kärlekslöst sinne. Det kan åtminstone mången gång vara tvertom. Vi hafva ansett oss berättigade till det nu afgifna, kanske för utförliga och i någon mån personliga sjelfförsvaret, emedan dels ins:ns omdöme är oss mycket dyrbart och hans uttalade åsigter säkert delas af mången, dels hvad som här blifvit sagdt rörande hufvudsakligen en person torde gälla mången, som har det offentliga ordet. För oss sjelfva är det vigtigt att besinna det stora ansvar, som med vårt kall är förbundet, men kanske borde man icke heller å andra sidan förbise de svårigheter med hvilka det är förenadt. Man kunde rätt väl säga med Wieselgren: frid med tidningsskrifvarne! De skola lefva i strid!