Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 1

tilldraga sig på denna trappa, så skulle ert unga blod stelna dervid. — Men tyst, låt oss tala sagta, ty hör jag rätt, så äro vi inte de enda härnere. Han teg och lade örat mot marken, för att kunna lyssna bättre. — Du misstager dig, hviskade Christine, jag hör ingenting. — Det kunde väl ändå hända att min hörsel är skarpare än er, svarade Jörringer leende; låt oss dröja litet, så få vi snart se mannen. — Men, ni darrar, fröken Christine, ack, nu behöfver ni inte mera vara rädd. Iorgens förmodan stadfäste sig genast derefter; gången, som gick i en halfcirkel, upplystes på den ena sidan af ett rödaktigt sken, som blef allt mer och mer klart. Christine lät bestört sina blickar irra omkring i hvalfvet, som var uppfördt af stora ohuggna jätiestenar, och hvars mörka murar, tid och fukt öfverdragit med en grönaktig färg. Ljuset fortfor att tilltaga i klarhet och styrka; de flyende gömde sig bakom en af pelarne. Strax derpå sågo de en man gå förbi dem med en brinnande fackla i ena handen och en liten ask i den andra. I denne man igenkände båda Ivar Totting. Christine kunde knappt hemta sig från sin förundran öfver att träffa väpnaren här, efter allt utseende så bekymmerslös och lugn . . . under det man osvanpå utplundrade hans borg. — Kände du denne man? frågade hon tveksamt, i det att Jörringer förde henne vidare genom hvalfvet. — Ack ja! svarade fribytaren; och om ni sjelf, lilla Christine, kände honom lika noga som jag, så skulle det knappt förnndra er, att ni träffade honom här, AL denna tid.