Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 1

på Jörringer kom till väggen samlade han i mörkret med handen öfver ekpanelningen och sann en rosett, som höjde sig öfver de öfriga siraterna; han tryckte på den, panelningen knakade och gaf efter, Jörringer inträdde i det öppna rummet och bad Christine att följa honom. En kall och fuktig luft strömmade emot dem, det var omöjligt att urskilja tillochmed de närmaste föremålen i dot djupa mörker, som omgaf dem. Jörgen sköt igen blinadörren efter sig, tog Christine vid handen och ledde henne utför en smal och mycket brant trappa. — Nu kan ni vara lugn lilla Christine! sade han, då de åter fått fotfäste på marken, ty den här gången skall ingen mensklig makt förhindra er räddning. — Men säg mig då, Jörgen, hviskade hon förundrad, huru har du kunnat få en så noggrann kännedom om alla vinklar och vrår här i slottet? Jag sjelf, som likväl är född och uppfostrad här, har till detta ögonblick inte haft den ringaste aning om denna hemliga blinddörr. . — Jag har varit på Barritskov förr än i natt, sade Jörringer, jag känner vägen mycket väl, eftersom den alltid varit upplåten för mig och de mina. Ja, Gudnås! om jag ville berätta för er hvad jag en gång säg