Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1853, sida 1

jag inte vet, hvart jag skall sly. Om du menar ärlig med mig, som du säger, så blif här hos mig och för svara mig. Det kan inte dröja länge förr än mar skickar oss hjelp ifrån de andra gårdarna. — IIjelp! återtog Jörringer och skakade på hufvu det; hvem i Guds namn tror ni kan undsätta der borg, som Einer Trane intagit. — Sjokonungen! utropade Christine i den dödliga ste ångest. O ve oss! — Följ blott mig, fortfor Jörringer bönsallande, me dan vägen står oss öppen. — Hvart ämnar du föra mig? — Till min fader, den gamle Ake Ringer, som n kanske känner. — Ja visst, svarade Christine, och nu känner jag också dig, men jag har aldrig förr haft synnerligt för troende till ditt mannamod, Jörgen; jag litar inte rik tigt på dig. . — Nå väl! svarade fribytaren med ett vemodigt le ende, Så låt oss då dröja, eftersom ni inte begä bättre. — Kan jag inte rädda er, så vill jag åtmin stone se, om jag inte kan dö för er, tillade han sag ta, som om han talat för sig sjelf. Å Jörgen stack facklan i en ring vid fönstret och ställ de sig sjelf framför dörren, men hans tindrande blic kar hvilade på Christine, som endast halfklädd kasta en kofta öfver sig och blef sittande nedhukad i er vrå af rummet. — Det var en tid, — sade Jörgen med en djup ocl lugn stämma, som var honom egen, och sedan er fullkomlig tystnad några minuter herrskat å båda si dor, — det var en tid, och det för icke så länge se dan, då ni tycktes hysa förtroende till mig. Ni visad mig då och då litet vänlighet; Gud skall veta att Jai noga minns hvarje gång som det inträffade; hvarfö wisstror ni mig den här gången? (Forts.)