Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1853, sida 1

ek gåckade hvarje försök. Han skyndade derför tillbaka ut i korridoren och ropade sitt folk till hjelp. Då Jörringer kommit innanför slottsporten lemnade ban strandröfrarne och smög sig långs utmed borgvallen upp i slottet. I Tottings rum tände han sin fackla vid ljuset och ilade derpå uppför en vindeltrappa, som ledde till tornet. Litet derefter kom han tillbaka, stannade vid en af dörrarne i den flygel, som stötte till trädgården, och klappade på. — Hvem är der? ropade en qvinnoröst innanför. Jörringer igenkände denna röst, den kom hans hjerta att klappa hastigare, medan han svarade: — Öppna Christine. Nu är ingen tid att sofva, hör ni intet larmet der nere på gärden? Barritskov är i fiendens våld, och snart komma de och klappa på er kammardörr. — Heliga Guds Moder! ropade Christine, hvad skall jag taga mig till? — Och hvem är du? jag känner ju inte din röst. — Jog kommer för att rädda er, om Gud vill, svarade Jörringer. Öppna bara, lilla Christine, af mig har ni ingenting att frukta. Dörren öppnades och Jörringer inträdde. Christine uppgaf ett högt rop, då fribytarens mäktiga gestalt, belyst af hartesacklan, visade sig i dörren. — 0 min Gud! utbrast hon darrande och drog sig tillbaka i en vrå af rummet, hvem är du? — Hvad gör det hvem jag är, svarade Jörringer med all den mildhet han förmådde gifva sin stämma. Det är ju nog Christine, om ni vet, att det inte finns en menniska på Guds vida jord, som ni mindre behöfver frukta än mig. Fäst således kappan om era små hvita skuldror, nattluften är skarp och kall nu för tiden, och vi hafva ett godt stycke väg att gå, innan ni kommer i säkerhet. — Nej, svarade Christine, jag stannar qvar här, då