Einer Trane. Medeltidsberättelse, srån Danskan. (öfvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 218.) — Hvarför sätter inte svarte Alrik P. för detta skändliga ofog? frågade gumman. — Stackars karl! han har svårt nog att berga Sig sjelf, mycket mindre sörja för andra. Medan vi hade grefven här i landet, vet du väl huru Tysken kringrände slottet, eftersom det var Alrik, som samlade allmogen och försökte visa främlingarne på porten, som man säger; och nu sedan kung Volmer kommit till styrelsen, skall han inte vara stort bättre deran, ty han vill inte underkasta sig och svära tro och huldhetseden, utan rådgör med den gamle Niels Bugge på Hald. Men hvad är det eljest som Totting har i sinnet mot Christine? — Han söker att få henne ur vägen, och har i afton för en stor summa penningar lockat Einer Trane att taga henne med sig. De uppgjorde planen så, att Einer nästa Thorsdags natt i största tysthet skulle komma upp till Barritskov, kringränna slottet och bortföra Christine. På förhand skulle Totting skicka bort soldaterna och berusa utkiken i tornet, så att ingen kunde hindra strandröfrarne i deras förehafvande. — Nå, hvad tänker du om detta ogudaktiga dåd, min son? frågade Ake förfärad. — Jag tänker att vi skola hindra dem, svarade Jörringer lugnt.