bringa det till kejsaren. Må tro, tänkte jag, han måste ha hört en hel hop om vår general Washington, och jag väntar att han lär beundra våra institutioner. Så att nu Ser ni att jag bringat det hit, och nu vill jag komma till honom. Min gosse, det är ingen lätt sak för en fremling att komma nära kejsaren ; och jag fruktar att han icke lärer bry Sig om er present. Jag säger er att jag vill ha ett samtal med honom. Jag menar att jag kan säga honom en ting eller par om Ameriky. Jag gissar att han skall bli ansenligt belåten att höra om våra jernvägar; och hvilka stora fåror vära ångbåtar skära ut. Och när han får höra huru galant värt folk går framåt, kanske det skall sätta honom i verksamhet till att göra något. Det länga och det korta i saken är, att jag icke blir tillfreds innan jag fått tala med kejsaren; och jag skulle tycka om att se hans hustru och barn. Jag vill se huru sådant der folk föder opp en samilj. Nå väl, sir, efter ni ar så besluten, så vill jag göra hvad jag kan för er. Men ni måste vänta er att gå miste om hvad ni önskar. Ehuru det är en mera ovanlig väg, så skulle jag likväl råda er att uppvakta vice kansleren, och nämna edra önskningar; han kan möjligtvis hjelpa er. odt; det är allt hvad jag önskar af er. Jag skall komma igen, och låta er veta huru jag slår mig ut. Om två eller tre dagar kom han igen och sade: Nä, jag har sett kejsaren, och haft ett samtal med honom. Han är en verklig gentleman, kan jag säga er. När jag gaf honom ollonet, sade han att han skulle sätta upp en stor bod invid det; att det varingen karakter i gamla eller nya historien som han beundrade så mycket, som vår Washington. Han sade att han skulle plantera det i sin slotts-trädgård med egen hand; och han gjorde det, ty jag såg honom med mina egna ögon. Han ville fråga mig så mycket om vara skolor och jernvägar, och det ena och det andra, så att han bjöd mig komma igen och se hans döttrar; ty han sade att hans hustru kunde tala engelska bättre än han kunde det. Så att jag gick till honom igen i går; och hon är en fin, klok dvinna, kan jag säga er, och hans döttrar äro snälla flickor. Uvad sade kejsarinnan åt er 2 Åh, hon gjorde mig en hel mängd med frågor. Tror ni väl att hon tänkte att vi icke hade något tjenstefolk i Ameriky. Jag sade henne att fattigt folk gjorde sitt eget arbete, men att rikt folk hade fullt opp med tjenare. Men då kalla ni dem icke tjenare, sade hon, ni kallar dem hjelp. Jag gissar, madame, att ni har läst m:rs Trollope! sa jag. Vi hade den dera boken ombord på vårt fartyg. Kejsaren klappade då händerna och skrattade så att han kunde gå ät. Ni har rätt, sir, sade han. Vi skickade efter ett engelskt exemplar, och hon har hållit på att läsa detjust denna morgon! Då sade jag honom allt hvad jag visste om vårt land; och han var storligen förnöjd. Han ville veta huru länge jag skulle dröja här på orten. Jag sade honom att jag hade sålt alla de notions som jag fört öfver med mig, och att jag gissade att jag skulle vända om med samma fartyg. Och jag sade dem adjö alla, samt och synnerligen, och gick att sköta mitt. Har jag inte haft en stor tid? Jag gissar att ni intet räknade på att jag skulle så slå mig igenom, m:r Dallas ! Nej, i sanning, min gosse, jag det gjorde. Ni kan anse er lycklig; ty det är ganska ovanligt att krönta hufvuden behandla en fremling med så mycken utmärkelse. Några dagar sednare kom ynglingen åter och sade: Jag gissar att jag skall dröja här en stund längre; jag är så väl bemött. Häromdagen kommer en stor officer till mig i mitt rum, och säger mig att kejsaren skickat honom för att visa mig alla märkvärdigheterna; och jag klädde mig, och han tog mig med sig i en mycket rar vagn med fyra hästar; och jag har varit i teatern och museum, och jag gissar att jag sett omtrent allt som är att se i S:t Petersburg. Hvad säger ni om det, m:r Dallas? Det tycktes så otroligt, att en fattig, ohyf-ad Yankec-yngling skulle så öfverhopas med uppmärksamhet, att ambassadören visste icke rätt hvad han skulle tro och tänka. Inom kort tid syntes åter hans besynnerlige unge landsman: Åå! sade han, Jag tog mitt parti att fara hem; och så gick jag för att tacka kejsaren. Jag tyckte att jag ej kunde göra mindre, han hade varit så artig. Då säger han: är det någonting annat, som ni skulle vilja se innan ni återvänder till Ameriky? Jag sade honom att jag skulle ha tyckt om att titta på Moscow; ty jag hade hört en hel hop om att de tände eld på Kremlin; och jag hade läst en hel del om general Bonaparte; men det skulle kosta en mängd med penningar att komma dit, och jag ville föra hvad jag hade förtjenat hem till mor. Så att jag sade honom adjö och gick. Men hvad gissar ni att han gjorde nästa morgon? Jag bedyrar att han skickade samma man, i uniform, att föra mig till Moscow i en af hans egna vagnar, och som skulle föra mig tillbaka, när jag sett allt hvad jag vill se. Och vi skola fara utaf i morgon, m:r Dallas. Hvad tänker ni nu? Och verkligen nästa morgon åker Yankeegossen förbi ambassadörens hus i en präktig vagn med fyra hästar, vinkande med sin näsduk och ropande: adjö! adjö! M:r Dallas hörde sedan af kejsaren sjelf att hvad ynglingen berättat honom var till alla delar sannt. Han hörde om honom sednare från Moscow, der han var åtföljd af stadens embetsmän och behandlad med samma utmärkelse som vanligen visas fremmande gesandter. De sista nyheter man har från honom genom tidningarne, omtala honom såsom resande i Circassien och skrifvande en dagbok som han ämnar låta trycka. Och hvem utom en Yankee kunde ha gjort allt det der ? tillägger m:rs Child. —— — n 6 — Handelsungerrsftelder