POL VYGCILI (101 (19 YI ( 44 UtiLld valILT I11C1II1I11— gen, utan förestalla oss att grundlagen åtminstone såsom allmän sats ville göra den rigtiga äsigten gallande, att det skattdragande solket sjelf skall bestämma sina skatter. Detta är den solksrihet, som 1809 års män ville på papper tillförsäkra Svenska folket, ehuru de begingo det stora felet, att icke låta sådana frågor blifva de åtminstone i någon mån folkvalda ståndens, borgareoch bondeständens, ensak. En regering, som handlade i grundlagens anda, borde således låta alla sådana frägor bero uteslutande på dessa två stånds eniga beslut, såvidt sådant vore möjligt, och åtminstone ej handla i motsatt riktning, på sätt Sv. Tidn. försvarar, att låta löntagarne bestämma öfver Svenska folkets beskattningsförhållanden. Man bör nemligen icke glömma den ojäfaktiga, om ock för visst folk obehagliga sanningen, att Svenska folket här är husbonden och embetsoch tjenstemännen (såsom äfven sjelfva det gamla namnet uttrycker) dess tjenare. I alla händelser må det väl under närvarande tidepunkt, då adelns och presteständets rätt att bilda hälften af representationen, allmänt erkännes såsom en absurditet, anses mer än någonsin betecknande, att regeringen låter dessa två stånds mening, och det i en sådan fråga som den nu afhandlade, gälla mer än Rikets Standers beslut. Sv. Tidn:s fråga, om man skulle räsonnera på samma sätt, ifall det varit de två andra stånden som varit emot saken, bringar oss alls ej i förlägenhet, emedan vi öppet uttalat och skola upprepa det så ofta Sv. Tidn. behagar, att vi först och främst i allmänhet icke anse adeln och presterståndet representera Svenska folket, utan blott några små dels imaginära, dels verkliga klassintressen; och sedermera särskilt uti beskattningsfrågor måste anse det för en orimlighet, större än alla, att de dels icke skattdragande, dels löntagande skola förordna om de skattdragandes medel. Som nu i denna fråga om löningsräntornas utgörande till sina tjenstemän Rikets Ständer handlat med allt det ädelmod som kan fordras, då de bestämdt förklarat, att de nuvarande räntetagarne skulle få bibehålla sin rättighet att uppsäga spanmålsräntorna till leverering in natura, om de så önska, hvarigenom all deras lagliga rätt är fullt bevarad, så är det i sanning temligen vågadt — för att ej begagna ett mera betecknande uttryck — att tala om de betydliga uppoffringar räntetagarne skulle göra af sina förmåner; ty det är att öppet erkänna, att de nu af dessa förmåner draga äfven en olaglig vinst, och att äfven denna vinst bör betraktas såsom en rättighet, hvilken ej utan deras eget begifvande må inskränkas. Vi äro ej ovana att ifrån de nämnda stånden och deras målsmän höra gamla, per fas et nesas tillskansade företräden förklaras såsom lagliga rättigheter, hvilka ej kunna sina innehafvare utan deras eget bifall fråntagas, men att höra äfven sådana förmåner, som man sjelf måste erkänna såsom olagliga, försvaras såsom rättigheter, hvilkas afstående skulle innebära stora upposlsringar, — det hafva vi hittills icke hört öppet uttalas. Vi tillägga, att det förundrat oss, att i Sv. Tidn. få höra ett sådant tal. Detta torde visa, att vi för denna tidning hyst aktning. Vare sig emellertid härmed huru som helst, så återstår dock alltid det faktum, som aldrig kan borträsonneras, att en lag blifvit af de båda statsmakterna antagen, hvilken således måste vara en för svenska folket gällande lag, men att denna lag icke blifvit bragdt till utförande och vederbörlig esterlesnad. Innebär icke detta ett uppenbart förakt och trots mot dessa båda statsmakter, å den eller deras sida, hvilka det ålegat, att bringa lagen till verkställighet och vaka öfver dess esterlesnad, så veta vi sannerligen ej huru sådana saker skola förstås. Om s. d. t. s. finansministern Gripenstedt under sin tid försummade att bringa den gällande lagen till verkställighet, så må äfven han derför bära sin andel med i ansvaret, men i alla händelser blir det den nuvarande finansministern, som bibehåller sin plats, utan att det regeringsbeslut, som tillhör hans departement, och hvarpå han måste yrka, blisver fattadt — det blir han, till hvilken man nu och framgent måste ställa samma fråga: Huru långe åmnar finansministern, frih. Palmstjerna, dröja med att bringa till verkstålliahet Konal. Mas:ts aoch Pikete Stånders beslut