Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1853, sida 1

———— ——— A———— till sjökonungen, sutto tvenne personer inne i dennt boning. Den ene var en gammal man med långt hvit hår, den andra en qvinna af ungefär samma ålder som mannen. Vid de tillfällen, då lågan i spisen slammade upp emellan torfstyckena, upplyste den rummet, och man såg då ett armbost, en dammig rustning och en bucklig sköld hänga på stenväggen. Den gamle mannen var klädd i cn sårskinnströja. Han satt på en halmstol framför elden och flätade en bågsträng af tarmar. Hustrun tillredde en halmbädd en vrå på lergolfvet. — Gud vet huru vår son har det i afton! yttrade hon under sitt arbete. Jag är aldrig lugn för honom, när han om hösten slackar omkring ute på det vilda hafvet. Hvar tror du han nu är, Åke? — Hvar han är, det vet jag inte, svarade gubben med en djup och lugn röst; men jag vet hvar han kommer att vara, när tiden är inne. — Ack, du har då ständigt blott hämd och strid i tankarna. Mig tycks dock, gamle Ake, att du nu blifvit gammal nog att tänka på din himmelska arfvedel, när Vår Herre engång kallar dig hädan. — Min bästa arsvedel är du, mutter, svarade gubben med ett vänligt leende. Den andra sår väl vara. Jag satt nyss och räknade ut, att när Märtensdagen kommer, så lider det dugtigt på det tredje tjoget af år, sedan vi flyttade in i denna boning. Vi hafva här pröfvat både goda och onda dagar, och lärt vår son att lefva i tukt och Herrans förmaning. Hans eget hjerta säger honom nog hvad han har att göra. — Men nu är min sträng färdig, och i morgon skall jag ut och försöka hvad den duger till. Det är visst bra sent nu, lilla Anna. Jag har redan för sjette gången vändt värt timglas sedan det ringde aftonringning uppe i klostret. Låt oss läsa vår aftonbön och sedan gå till hvila. (Forts.)