Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1853, sida 1

———p—— Så sannt mig Christus och den heliga jungfrun hjelpe. Berätta mig således hvad du har att säga. — Godt, herr Ivar! svarade strandröfvaren mycket mindre öfverraskad, än riddaren hade väntat. Jag ville endast råda er att en annan gång akta er att väga er så långt med folk, som ni inte känner. — Hvarför det, Jörringer? hos dig har jag väl ingenting att frukta. Det är en klar, månljus afton, och dessutom behöfver jag blott sätta detta rara horn till munnen, för att kalla folk till min hjelp. — Ja det kan väl hända, sade Jörringer med ett tyst leende, men om jag ville åt ert lif, så behöfver jag blott sätta dessa två rara finger till munnen, — och se på hvad följden deraf blir. Strandröfvaren utstötte efter dessa ord en genomträngande hvissling, och innan ännu ekot deraf bortdött i skogen, hörde man det rassla emellan träden; Ivar såg mörka skepnader närma sig ifrån alla sidor. Han och Jörringer stodo midt ibland sjökonungens band. Andra Kapitlet. En IdyII. Vid yttre kanten af skogen, emellan en grupp af högstammiga bokar, låg ett litet hus, uppfördt af ohuggna jättestenar och täckt med grenar och rör. Skogen var der så hög och tät, att man tillochmed på några stegs afständ aldeles icke märkte denna boning. Stärkbärs-, hagtornsoch björnbärsbuskar spärrade vägen på trenne sidor, och tillochmed från vägen, som ledde till stället, liknade boningen mera ett sammanhopadt stenrös, än en uppehållsort för menniskor. Samma afton som Ivar Jörringer förde Ivar Totting