Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1853, sida 1

för den muskulösa styrka, hvarom alla hans lemmar vittnade, var det dock ingen som tycktes märka honom, emedan det allmänna intresset i detta ögonblick var fästadt vid krämaren. Under det att denne fortfor att berätta, gick den nykomne mannen fram till krögerskan och hviskade henne i örat några ord, hvilka hon besvarade med en skakning på hufvudet. Derpå begärde han ett stop pors, som var den tidens vanligaste dryck, och satte sig i en vrå vid spisen. Litet derefter hördes ett häftigt hundskall utanför krogen. — Hvem kan det vara, som kommer med ett sådant oväsen och stör oss, sade en af soldaterne förargad. — Åh, det är bestämdt jägaren uppifrån Palsgård, den stackarn, svarade bonden. Jag mötte honom med hans hundar nyss i qväll uppe i skogen. — Jag skall skära båda öronen af dig, din slyngel, om du inte talar om värt folk med mera respekt, sade Tysken. Jägarelaget tillhör på sätt och vis krigsståndet. och det tål inte vid några förolämpningar. — Med er tillåtelse, herr Ubbe, så har karlen min Själ ändå rätt uti att ömka jägaren! inföll krämaren, ty han har farit mycket illa. I SOmras lät svarta Alrik piska honom, emedan han trodde att jägaren hade ett godt öga till en hans slägting som var på slottet. Men sedan tog han honom väl till nåder igen. — Den jägaren måtte vara dummare än ett oskäligt djur, då han tålde ett sådant behandlingssätt, sade Ubbe harmsen. I detsamma inträdde den omtalade genom dörren, åtföljd af två stora hundar, dem han ledde i ett tåg. Det var en lång och mager man med ett mörkt och dystert ansigte. IIan ställde ifrån sig sin båge, släppte hundarne lösa och begärde ett stop pors af värdinnan.