Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1853, sida 1

Den ene af jägarens hundar lade sig vid hans sida, den andre gick deremot omkring emellan gästerne och stannade ändtligen med ett ihållande morrande framsör mannen, som satt vid spisen. Den främmande makade sig först längre tillbaka i vrån, men då djuret icke desto mindre fortfor att yttra sin siendtlighet emot honom, bad han jägaren att locka hunden tillbaka. Jägaren log ondskefullt, men låtsade som om han icke hörde det. Undertiden hade Ubbe Friser börjat en berättelse om den beryktade sjökonungen från Trelde och fortfor sålunda: — Som jag säger, det var väl så der omkring femton, sexton stycken omkring mig, och jag stod aldeles ensam. Det var en strid, som skall spörjas så länge verlden står. Först tog jag fast uti Einer Trane sjelf och han fick nog, i rågadt mått, dernäst kom ordning till hans kamrat, den der Jörringer, och det skall i folkets tanke vara en helvetes hund. — Ja det må ni gerna säga, inföll en af bönderne, alla goda helgon skydde oss från honom. När sjökonungen befaller sitt folk att plundra ett hus, så säger Jörringer: Låt dem bränna upp det också! — Nå, huru gick det för er med Jörringer? frågade krämaren. Under det att Tysken berättade, fortfor jägarens hund dels att morra, deis att visa tänderna åt den främmande mannen. Denne hade, med en ängslan, som man icke skulle kunnat tilltro en Person af hans yttre, dragit sig så långt tillbaka i vrån som möjligt. Hans fruktan tycktes öka hundens mod, ty denne begynte skälla högt. (Forts.)